Vägen tillbaka

Det har gått fyra år nu sen jag blev sjuk. Med små små steg har jag tagit mig framåt. Ibland två fram och ett tillbaka. Efter ett och ett halv år blev jag friskskriven på halvtid. Genom arbetsförmedlingen har jag varit ute på arbetsprövning i två perioder. Den första var som smed. Fastän jag aldrig ägnat mig åt det förut, var det inte själva hantverket som oroade mig, utan att möta arbetskamrater i personalrummet. Det gick bra, men visst var det skönare att stå ensam framför ässjan.

Efter ett halvår på den arbetsplatsen dog min pappa. Det hade jag ingen kraft alls för och jag blev sjukskriven på heltid igen. Vilket väl inte är en helt ovanlig situation för vem som helst som drabbas av en sorg.

Att jag först tog mig upp från soffan kan jag till stor del tacka min kamrat Ewa för. Hon ”tvingade” mig ut på olika aktiviteter. Hon kunde ringa och säga.. klockan sju på onsdag ska du vara påklädd och klar för då kommer jag och hämtar dig. Vi ska gå på konsert. Full av ångest stod jag redo när hon kom. Smög mig in vid sidan av henne och undvek att titta folk i ögonen. Nån kunde ju få för sig att hälsa och prata med mig. Jag var nöjd när jag kom hem och hade klarat av det, men behövde vila i flera dagar efter en sån utflykt.

Hon bestämde också att vi skulle gå och motionssimma på morgonen. Hon meddelade att hon skulle stå vid vägen och vänta på mig så det var bara att packa väskan och ge sig iväg. Vi började också att gå på gymmet. Efter någon månad sa gymägaren…Nu lyfter du blicken från golvet när du kommer in.

Så småningom vågade jag gå på affären helt själv. Under min tid i kuvösen hade min sambo, trots långa arbetsdagar, handlat och fixat mat varje dag. Mitt dåliga samvete över det fick mig att ta det steget.

Under hela tiden jag tillbringade på soffan pratade jag med mina vänner på nätet. Jag övade mig på så sätt att vara social och interagera med andra. Det var lättare så för då kunde jag avbryta när det började bli för jobbigt.

Efter hand kunde jag träffa mina närmaste vänner. Bland annat gick jag en kurs i akrylmålning med några av dom. Jag fann att det var ett sätt att uttrycka känslor som jag bar inom mig.

Vi hade under flera år pratat om att vi skulle flytta när sonen började på högstadiet. Sommaren 2012 insåg jag plötsligt att det var till hösten han skulle börja. Efter lite funderande och diskussioner bestämde vi oss för att göra slag i saken. Att det blev till Göteborg föll sig naturligt då sambon är från västkusten och också hade bott i Göteborg några år innan han flyttade till Norrland. I Göteborg fanns också den friskola jag tyckte skulle passa sonen.

Hastigt och lustigt bestämde vi oss, och på bara några veckor hade vi hittat en intresserad köpare av huset och hyrt lägenhet. Jag kände att det här skulle kunna bli en nystart för mig. Här kunde jag vara anonym. Ingen visste min bakgrund och jag skulle inte behöva förklara mig. Det är svårt att hitta platser för socialt umgänge när man är ny i en främmande stad. Det gjorde att jag var tvungen att hitta nya sammanhang att vara det på. Jag var modigare än vad jag varit på flera år och började delta i både det ena och det andra. Nu känner jag mig bekväm i de flesta sammanhang och har fått nya vänner. Något som jag är mycket glad för.

Det första sociala sammanhang jag vågade mig till var ett stickkafé. Det var ett perfekt ställe. Jag kunde koncentrera mig på min stickning och lyssna på de andra som pratade utan att delta nämnvärt i samtalen. Så småningom började jag prata mer och mer. Nu känner jag mig avslappnad när jag går dit, och känner att jag är bland vänner. Jag går också dit andra dagar när jag har tid och känner för det. Det går att slå sig ner där och sticka en stund. Ofta är det andra där som jag kan prata bort en stund med.

I samma veva fick jag en förfrågan om att hjälpa till på en lokalradiokanal. Jag hade undra några års tid gjort ett webbradioprogram. Det var mitt sätt att uttrycka mig. Min förmåga att skriva försvann när jag blev sjuk. Jag har också under en period haft ett liveprogram varje vecka. Det var ett önskeprogram där lyssnarna önskade musiken. Kontakt med lyssnarna hade jag genom radions Facebooksida. Arbetet på lokalradion blev inte långvarigt. Jag har inte hög stresströskel, och när jag förväntades göra saker och ting på någon annans sätt blev blev stresspåslaget för stort. På det följer alltid ångest. Att ha ångest gör mig offantligt trött. Att slösa den lilla energi jag har på det var inte det jag tänkt mig. Det jag gör ska GE energi.

Nu är det två och ett halvt år sedan jag flyttade till Göteborg. Vad jag gjort sen jag kom hit har jag inte en aning om. Men på något sätt går dagarna. Även när jag inte orkar göra något. Jag promenerar varje dag och har funnits till hands för sonen. Har jag en tid att passa finns inte ork att göra mer den dagen.

Hösten 2014 fick jag en projektanställning som skribent för en kommuntidning. Det var ett stort steg och mycket nervöst. Skulle jag fortfarande ha förmågan att skriva texter? Det visade sig att det gick alldeles utmärkt och självförtroendet ökade rejält.

Den här våren har jag börjat träna. Jag är mycket stolt över att jag vågade åka helt själv på den första träningen. Klassisk balett för vuxna blev min träningsform. Den roligaste jag någonsin ägnat mig åt. Till stor del beroende på att vi är ett härligt gäng som skrattar mycket.

Att få rådet att träna och meditera får man ofta som deprimerad. Det är lättare sagt än gjort när orken inte finns. Möjligen är det bra i förebyggande syfte. Visst finns det dom som kommer tillbaka med hjälp av det. Det finns många vägar och det varierar från person till person. Det gäller att hitta sin egen väg.

Att göra en förändring och få en nystart tror jag är nödvändigt för att komma ur en utmattnings depression. Att flytta är kanske en drastisk, och för många en omöjlig, åtgärd. Då gäller det att hitta andra vägar.

Comments

Be the first to comment.

Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>