Resan ner till det svarta hålet

Det finns dom som jobbar betydligt mer än vad jag gjorde och ändå inte blir utbrända. Min tro är att dels ägnar dom sig inte åt dumheterna som finns beskrivna på sidan Hur gör man då? Det måste också finnas en sårbarhet. Till exempel sjukdom, skilsmässa, sorg, dålig ekonomi eller annat. Jag drabbades under några år innan utbrändheten av flera saker som gav mig en extra sårbarhet. Men den största orsaken är att jag har en psykisk sjukdom. Eftersom jag fick diagnosen först vid 52 års ålder har jag inte helt accepterat det än. Jag medicinerar och har fått verktyg för att kunna handskas med det. Jag börjar så smått vänja mig och kan numera berätta att jag är mano- depressiv. Om det ska jag ta upp på ett annat ställe på sidan.

Jag ska här berätta, något nerkortat, om resan ner i det svarta hålet. Vägen fram till resans början varierar så klart. Men när vi väl är där så följer vi alla i stort sett samma mönster. Det har jag fått förklarat för mig av en professor. Så det måste vara sant. Han använde sig av en vetenskapligt framtagen modell. Den bestod av tolv punkter. när jag kom hem hade jag bara lyckats få ner elva på mina anteckningar. Det är ett för ojämnt antal för att det ska kännas bra, så jag tog bort en. Jag har också kastat om två av dom. Men för övrigt är det väldigt vetenskapligt.

Jag väljer att se resan som en spiral. Vidare upptill och sedan avsmalnande. Det som jag ska beskriva är vad som händer när vi kliver in i spiralen. Det går till en början långsamt. Men ju längre ner vi kommer ju fortare  går det, och det blir svårare och svårare att kliva av. Var brytpunkten ligger tror jag är individuellt. Så chansa inte!

En annan bild som jag vill att ni ska ha med er, innan ni fortsätter läsa, är bilden av en kabelhärva. Den tänker ni sedan in i ert huvud. Tankar och kunskap rusar runt i ledningarna. Vid någon punkt börjar det slå gnistor ur en del av kablarna. För mig gjorde det sig uttryck genom små korta minnesbortfall. Till slut blir det fullständig kortslutning och kablarna brinner av. Tack och lov håller sig några hela. Andra läker ihop fort. Några tar lång tid på sig att hitta sin partner igen. En del förblir trasiga. Det här är min bild av vad det är som händer när det tar stopp. Därför bjuder jag på den.

Rubrikerna är de olika stegen. Jag berättar om hur det tog sig uttryck för mig. Det är så klart individuellt, men jag tror att ni som är inne i spiralen, kommer att känna igen er. På hösten 2009 kom de första tecknen jag borde ha reagerat på. Idag kan jag se att den började redan 2004. Hösten 2010 brakade allt ihop. Jag avverkade alltså de här stegen på ett år. Det går inte att tänka…jag ska bara göra det här först. Det går snabbt på slutet så då kan det vara försent.

Behov av att hävda sig

Ni känner alla till uttrycket Duktig Flicka. Jag var en sån. Jag hade hela tiden behov av att prestera. Att visa att jag kunde. Jag sökte bekräftelse genom det jag gjorde och inte den jag var. Jag engagerade mig i ALLT. Mina elever, mina barn, föreningar osv. osv. När jag fick beröm mådde jag bra. Det här är självklart. Vi vill alla få beröm. Skillnaden idag är att om någon säger; Du får folk att må bra, Du kan inspirera, Du har ett stort hjärta, så kan jag ta det som beröm. Det kunde jag inte då. För det var inget jag presterat.

Intensivare engagemang

2003 lämnade jag mitt jobb som lärare och startade en reklambyrå tillsammans med en kollega. Jag hade ingen formell utbildning när det gällde det och det oroade mig. Jag sa ofta att om jag bara hade haft ett diplom på väggen så hade jag kunnat känna en större trygghet gentemot våra kunder. Jag var alltså, enligt mitt sätt att se på det, tvungen att prestera lite mer än andra för att uppväga min brist på utbildning

Samtidigt som jag jobbade och la ner min själ i att vara duktig på mitt jobb så hade jag flera styrelseuppdrag som jag också engagerade mig i lite i överkant. Jag var bland annat ordförande i en styrelse för ett EU-projekt. Jag tänker inte gå närmare in på vad det var, men när vi skulle anställa en verksamhetsledare och det drog ut på tiden för att den personen fick ett annat jobb, så föreslog jag att jag skulle ta det uppdraget. Jag var väl insatt i uppgiften eftersom jag suttit i styrelsen under hela uppbyggnadsskedet och vi skulle inte förlora någon tid på att introducera någon ny. Att det här innebar 40-50% ytterligare jobb utöver mitt heltidsjobb i firman var inget som bekymrade mig. Nu hade jag helt tappat uppfattningen för hur mycket jag kunde klara av. Det här har jag hört flera utbrända berätta. Ju mer man engagerar sig i ju mer tycker man att man kan ta på sig. Bekräftelsen behöver mer och mer näring.

Jagad av alla krav och måsten

Nu börjar vi närma oss årsskiftet 2009-2010. Vi hade fullt upp i företaget. Jag har fått igång flera lokala projekt… som alltså var uppgiften i den anställningen jag hade i EU-projektet. Hade jag varit i balans hade det här gett en enorm boost. Jag skulle ha sett att mitt jobb gjorde skillnad och känt mig glad och stolt över det. I stället började snaran dras åt. Spiralen jag pratat om blir mindre och mindre ju längre ner du kommer, och det går fortare och fortare…

Jag får hjärtklappning och ångestpåslag när telefonen ringer. Jag bävar för att öppna mailkorgen på morgonen. Jag blir irriterad när kunder och projektledare ber om min hjälp eller vill ha min åsikt i frågor.

Konflikter undviks och behov avfärdas

Nu börjar jag slira för att undvika konflikter. I stället för att säga ifrån går jag med på allt. Jag svär och beklagar mig… men tyst för mig själv. Utåt är jag glad och positiv. Inget är omöjligt. Jag uppfyller alla andras behov men tycker inte att jag har några egna. I stället för att be om hjälp när det blir för mycket säger jag… jag fixar. Allt för att slippa en eventuell diskussion och konflikt. Delegera var inte ett ord som fanns i min ordlista.

De egna behoven har åsidosatts

Jag lurar mig själv till att tycka att mina egna behov kan tillfredsställas genom en rad må bra aktiviteter. Det här är inte fel vill jag understryka. Vi behöver alla vår dos av må bra. Men istället för att lyssna på vad kroppen ville ha bestämde min hjärna vad som var bra för mig. Det kunde vara massage, ansiktsbehandlingar, healing, you name it. Bra och härliga saker men inte när man klämmer in dom i ett redan fullspäckat schema utan att välja bort något annat.

Den här listan, eller liknande har ni alla sett och ”förstått” att det är nyckeln till ett bra och lyckligt liv. Idag blir jag stressad bara av att skriva ner den!

Vad ska man göra i stället för det då? Det här med att må bra är som sagt viktigt. Jag har skrivit ner ett tips som ni kan läsa här.

Bristande engagemang

Jag var en person som engagerade mig i det mesta som hade med utvecklingen i den byggd jag bodde i. Jag var en välkänd person som syntes var helst det hände nåt.

När jag hade kommit så här långt på min resa tappade jag allt intresse. Jag irriterade mig på folk när de bad mig göra reportage, det kändes meningslöst att försöka påverka genom styrelsearbete och jag började tycka att det var mer och mer meningslöst att bygden utvecklades överhuvud taget. Det värsta är att även familjen ibland drabbas av detta ointresse.

Märkbara förändringar i beteendet

När jag kom till den här punkten borde varningsklockorna klingat så högt att inte ens jag kunde undvika att höra dom, men här hade jag kommit så långt in i spiralen att det var omöjligt att stoppa. När någon sa att jag var speedad och aldrig talade om annat än jobb tyckte jag att de inte hade en aning om vad de pratade om. Kanske hade jag lyssnat om någon berättat det jag gör för er nu. Inte bara påpeka vad de såg just där och då, utan visa på de nästa stegen. Jag säger kanske för jag är ytterst tveksam till att ens det hade hjälpt.

Eftersom jag inte hade någon insikt i vad som var på väg läste jag inte heller något om ämnet. Det är inget som jag är ensam om. Någon måste trycka upp det i ansiktet. Vad jag hoppas med att berätta om min resa, är att de av er som känner igen sig förstår att nu är det allvar. Nu måste jag stoppa. Om jag lyckas rädda en enda av er borde jag kunna kräva staten på motsvarande summa som er sjukskrivning hade kostat.

Vad var det då för förändringar som drabbade mig? Att känna ett tryck över bröstet hade här börjat vara så vanligt att jag inte ens reflekterade över det. Hjärtklappning när telefonen ringer är ingen mysig känsla, den måste undvikas i största möjliga mån. Det är inte klokt så många listiga strategier man kan hitta på och använda sig av. En är att ”glömma” telefonen eller att ha glömt att ladda den. En annan att se så upptagen ut när telefonen på kontoret ringer att kollegan svarar i stället.

Varje morgon var mailkorgen full vilket genast ledde till ett ångestpåslag. Nu gällde det att snabbt kolla vilka som kunde raderas direkt. De som blev kvar flaggade jag för att ta hand om dom ”sen”

Vi fick posten till kontoret i en brevlåda en bit från huset. Eftersom jag fick min privata post i lådan bredvid var det naturligt att det var jag som hämtade posten. Plötsligt började jag ”glömma” det. När den till slut kom in och hamnade på mitt skrivbord gömde jag den. Stoppade diskret in läskig post under närmsta pappershög. När det står Skatteverket på ett brev som göms förstår ni på ett ungefär hur smart det var.

Tomhet fylls med falska botemedel (självmedicinering)

Jag åt jämt. Var det inte överdrivna portioner gick jag och smååt allt som kom i min väg. Vi hade alltid fikabröd på kontoret ifall det skulle komma kunder. Jag åt upp allt. Det måste kännas fullt i magen för att ångesten skulle dämpas.

Jag åt gigantiska påsar med godis. Ända till jag mådde illa. Då kändes det bättre.

Jag som varit ytterst sparsam med alkohol började dricka varje helg. Min sambo är nykterist så det var inget mysdrickande till fredagsmiddagen, utan drickande i rent berusningssyfte. Jag använder fortfarande vin som ångestdämpande medicin.

Jag tyckte att det var en strålande idé att börja röka efter tio års uppehåll. Då rökte jag som mest tio cigaretter om dagen. För det mesta mycket mindre. Nu var jag snabbt uppe i ett paket om dagen. I början smygrökte jag för min familj. Ni anar inte hur listig man kan vara för att få i sig en cigarett i smyg. Efter ett tag struntade jag i det och rökte öppet trots att min son bad mig åtskilliga gånger att sluta.

Depression

Att jag var och varit deprimerad ett tag var nog ganska uppenbart för alla utom för mig. Vi bodde i en liten by och jag hade gjort allt redan tyckte jag. Inte så konstigt att jag inte ville gå ut. Att jag inte ville gå på affären eller träffa mina vänner var inte heller något som var konstigt.

Här tog jag faktiskt kontakt med en kurator som sen skickade mig till läkaren. Han konstaterade att jag hade en depression och skrev ut antidepressiv medicin. Men den behövde jag så klart inte ta tyckte jag. I stället ordinerade jag mig själv en behandlingsmetod. Om den berättar jag här. [länk]

Total utmattning

Hösten 2010 rasade jag ihop på soffan och låg där i ett halvår. Inte bokstavligen, jag klev upp varje morgon och skjutsade sonen till skolan. Han var 10 år och fick väcka mig varje morgon då han själv stigit upp, ätit frukost och sett till att han hade med sig det han skulle. Det här är något som än i dag river i kroppen av dåligt samvete. Jag gråter fortfarande för detta med jämna mellanrum.

På dagarna låg jag alltid under en vit stor fleecefilt som jag kallade för kuvösen. Där och bara där, fanns min trygghet. Filten kunde aldrig tvättas. Jag grät när jag tänkte på att den kanske inte skulle vara torr när jag behövde den nästa gång. Min sambo fick smyga iväg med den till tvättstugan när den började vara en sanitär olägenhet. Mer än en gång fick jag hysteriska utbrott när jag insåg att den inte fanns på soffan. Sambon köpte en reservfilt, men ni som haft barn med snuttetrasa vet att den inte är utbytbar.

Steg för steg har jag kommit tillbaka. Till den jag en gång var kommer jag aldrig att komma tillbaka. Hur vägen tillbaka varit har jag berättat om på sidan Vägen tillbaka

Comments

Be the first to comment.

Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>