13 november, 2017

Sparlåga

Att återhämtning är viktigt vet vi. Det går inte att hålla full gas hela tiden. För mig dyker det ibland upp tillfällen när inte ens återhämtning hjälper. Då måste jag gå ner på sparlåga. För mig betyder det att inte göra något annat än att i stort sett bara leva.

Jag har haft en sån period nu. För två veckor sedan fick vi ta adjö av vår hund. Han var 14 år och sista året hade han problem med lederna. Mot slutet blev han stel och orkade inte gå dom vanliga promenaderna. Det syntes också att han hade ont ibland trots att han åt smärtstillande medicin. Vi har alltså vetat att dagen då beslutet måste fattas kom närmare och närmare. Ibland är jag inte så smart så jag trodde att jag skulle vara förberedd och inte ta det så hårt. Ja jag vet… det kallas visst förträngning.

När beslutet var fattat kändes det mest skönt. Det gick några dagar och jag fungerade i stort sätt normalt. Sen kom smällen.

För mig är det enkelt att gå ner på sparlåga. Det finns inte så många saker som jag verkligen måste göra. Det jag har gjort är att gå. Flera timmar varje dag. Eftersom det bara varit han och jag hemma på dagarna känns det extra tomt när dom andra i familjen går hemifrån. Då hjälper det att gå ut och planlöst vandra omkring. Att boka in något har varit helt otänkbart.

Jag tänker på hur det är för andra som går igenom samma sak. Som inte har möjligheten att gå ner på sparlåga som jag har. Som måste jobba på som vanligt, ta hand om barn och hem. Dom flesta måste skjuta undan det som är jobbigt för att kunna fungera som vanligt.

Hur många har en så pass öppen kultur på arbetsplatsen att vi kan säga… jag mår inte så bra nu så jag måste gå ner på sparlåga ett tag? Det borde vara en självklarhet att kunna göra det. Om det var så skulle vi kanske till och med kunna förhindra att några går in i väggen.

Posted in: Okategoriserade
26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.

15 september, 2017

Stressa inte upp dig över saker du inte kan påverka

Jag brukar påpeka för andra att det är onödigt att stressa upp sig över saker du inte kan påverka. Det är en onödig stress som tar en massa energi. Jag brukar vara duktig på det här. Tänker när jag står i ”fel kö” att nu kan jag träna på att inte stressa upp mig. Hamnar jag i bilkö så kopplar jag av en stund och lyssnar på radio eller ägnar mig åt att tänka på nåt trevligt.

Den senaste tiden har jag dragits med en grundstress och rastlöshet. Jag tycker att jag lyckats handskas med det riktigt bra. Medicinen brukar varit att jobba lite mindre och vistas mer utomhus. Den här veckan gick det helt åt skogen med det. På veckoplaneringen stod det att jag skulle bestämma mig för vilken mjukvara jag ska använda för mina webbkurser (det ska jag berätta om vid ett annat tillfälle). Och spela in en film på mig själv så jag ser hur jag ser ut när jag föreläser.

Jag började med att leta efter ett program som är en plattform för webbkurser och inte kostar en halv förmögenhet varje månad. Vilket låter betydligt lättare än vad det var. Efter många timmar hade jag i alla fall bestämt mig och installerat. Det här gjorde att stressnivån slog nya rekord. Och jag borde ha tagit det lugnt resten av veckan. Men det var ju det här med filminspelningen också…

Vilket inte heller var så lätt, och gick så snabbt, som jag trodde innan. Eftersom jag måste stå en bit ifrån telefonen så tog den inte upp ljudet så bra.

Den här gången slet jag inte mitt hår av frustration, utan åkte lugnt och stilla och köpte en mikrofon. Mycket duktigt med tanke på stressen i kroppen. Glad i hågen påbörjade jag min inspelning igen. Och det låter skit! Jag har provat den i flera telefoner och datorer. Det låter lika illa i alla. Så nu måste jag åka tillbaka till affären och försöka få byta den. Men det skjuter jag glatt upp till nästa vecka.

I stället ska jag packa matsäck, åka ut till någon av öarna och blåsa ur skallen. Men först ska jag bara…

23 augusti, 2017

Det här med att hålla koll på tider

När jag fick mitt utmattningssyndrom brändes mitt siffercentrum i hjärnan bort. Det var helt omöjligt att komma ihåg tider och datum. Otaliga är dom gånger då jag har bokat biljett på helt fel dag. Kommit på fel tid till bokade besök. Även fast det stått rätt tid i kalendern och jag har kollat flera gånger. Jag kunde inte komma ihåg mer än en siffra i taget. Det räckte med så kort tid som det tar att flytta blicken från ett papper bredvid tangentbordet tills jag skulle skriva in det i något dokument. Allt jobb med siffror var så uttröttande att jag alltid sov efter. Att skriva in flera OCR nummer på samma gång gjorde mig helt utmattad. Då fanns inte den smarta uppfinningen att kunna scanna dom i bankens app. Ett fantastiskt bra hjälpmedel.

Efter många missar med biljettbokning vågade jag inte göra det själv utan överlät det till någon annan. Siffercentrum är, tack och lov, ett av dom områden i hjärnan som läkt och jag kan nu komma ihåg flera siffror på en gång. Jag bokar också mina biljetter själv och kommer ihåg tider och datum. Här finns också ett suveränt hjälpmedel. SJ:s app. Där kan jag se i realtid hur länge det är kvar till tåget ska gå och till nästa byte. Jag behöver alltså inte sitta och räkna ut det hundra gånger. Tåg- och vagnsnummer kontrolleras upprepade gånger. Trots det är jag alltid nervös innan biljetten är kollad och jag vet att jag sitter på rätt tåg.

När det gäller datum och tider är det länge sen jag gjorde fel. Så länge sen så att jag börjat slappna av. Jag kan till och med komma ihåg datum och tider flera dagar i förväg. Men så icke idag. Jag hade en tid bokad hos veterinären klockan 13. Klockan 14.02 kom jag in och ursäktade mig för att jag var lite sen. Jo…du är en timme sen… Den känslan. Det kändes som att jag kastades tillbaka flera år i tiden. Gissa hur många gånger jag kommer att kontrollera den nya tiden? Massor!

Tur att hunden tycker om att åka spårvagn.

20 mars, 2017

Ändra sina vanor

Jag hörde häromsistens att det ökar kreativiteten att ändra sina vanor. Som exempel gavs att borsta tänderna med vänster hand eller klä sig annorlunda än vanligt. Plus några fler som jag glömde lika fort.

Jag tänkte på det här några dagar och bestämde mig sedan för att prova. Det här med att inte gå igenom vad som hänt på sociala medier direkt på morgonen var en sak. Det berättade jag om i förra inlägget. Det fortsätter att fungera bra. Min hjärna snurrar inte igång lika snabbt och jag kan ägna mig åt dagens jobb med större koncentration. Tänk att det behövdes så lite!

Nu när det hade gått så bra i flera dagar tyckte jag att jag kunde unna mig en förmiddag utan jobb. Det finns ju mycket tid att göra det på resten av dagen… Ingen bra idé!! Det jag hade bestämt att göra idag kommer nu att kräva mycket mer energi än vad det vanligtvis gör. Så jag inser att den här vanan är inget jag ska ändra på.

Vad har jag då ändrat på…?
Jag går en helt annan promenad än vanligt. Av ren slentrian går jag oftast samma sträcka varje dag efter jobbandet. Fötterna liksom bara styr av sig själv den vägen. I förrgår bestämde jag mig för att gå någonstans där jag inte gått förut. Det blev den lilla bergsknallen precis bredvid vårt hus. Varför har jag inte varit där förut?! Det är inte lätt att hitta platser med skogskänsla här. Men här fanns träd, så jag låtsades att ”skogen” är mycket större än vad den är. Uppenbart är att Kenzo blivit en riktig stadshund. Han trasslade in sig i riset hela tiden och såg mycket besvärad ut.

Det här med promenader har också fått en annan mening. Jag blev utmanad av en vän att gå 10 000 steg om dagen. Vi anmälde oss till utmaningen ”Gå Island runt”. Jag har alltid tyckt att jag går mycket varje dag. Men icke! Mina vanliga turer ger inte på långa vägar 10 000 steg. Det är också en anledning till att jag fått hitta nya vägar. Och ta några extra svängar varje dag. Eftersom jag spelar Pokémon Go (jo då…spelet finns fortfarande trots att det inte står om det i tidningen varje dag) så blir dom extra vändorna en bra anledning till att samla bollar.

Jag äter frukost. Det har varit lite si och så med det. Oftast har jag tagit en kopp kaffe bara och satt mig med mina sociala medier. Nu blockar appen Quality Time dom och det finns tid för frukost. Jag försöker lära mig att bara titta ut genom fönstret kolla vad som händer på gården. Fortfarande mycket stressande. Men jag ger inte upp! Kunde jag lära mig att ”göra ingenting” nästan varje dag, så ska jag väl kunna lära mig att äta frukost med nån ordning.

Jag smörjer mig med en annan hudkräm. Eftersom jag är en hudvårdsnarkoman, och det tar emot att använda andra produkter än dom jag är van vid, så är det här riktigt wild and crazy. Jag har växlat mellan två kroppslotioner dom senaste åren. Men nu använder jag alltså en annan. Det här kommer jag att sluta med så fort jag känner kreativiteten flöda. Vilket jag förväntar mig att den gör snart.

En vana som jag återupptagit är att träna varje dag. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att det här någonsin blev en vana, men jag köpte en roddmaskin och var väldigt flitig i början. Sen har den mest stått på mitt rum och stirrat på mig och gett mig dåligt samvete. Men nu ni! Nu har jag puttat fram den igen och ägnar den en stund varje dag. Det ger också steg, vilket gör att det känns mer motiverat.

Vilka vanor skulle du kunna ändra? Ge det en funderare!

7 september, 2016

Semesterångest

Den här sommaren har gått så fort att den tog slut innan jag ens fattat att den börjat. En flytt, en festival, ett besök i Strängnäs och en tur till Norrland är vad jag hunnit med. Förutom dom här aktiviteterna har vi ”hemestrat”. Det vill säga gjort dagsutflykter till platser i närheten jag inte besökt förut. Kanske inte så lite ser jag nu när jag skrivit det här. Ändå känns det som att jag borde ha gjort mer.

Vad är det som gör att vi alltid tycker att semestern ska fyllas med en massa resor och utflykter? En bov i dramat tror jag är sociala medier. Jag ser varenda dag hur folk är än på en den ena än den andra fantastiska resan. Grillfesterna står som spön i backen och det är ingen måtta på hur det pysslas i hemmen. Hur var det nu med att använda semestern till återhämtning?

Jag kommer att minnas det här som PokemonGo-sommaren. Jag har gått över 10 mil på 7 veckor. Och då ska en lat vecka i norrlandsskogarna och två veckor med bruten tå räknas bort. Även om jag går mycket i vanliga fall också så kommer jag inte upp i den sträckan. Jag har under dom flesta promenaderna utnyttjat tillfället till ”att gör ingenting”. Vid några tillfällen har jag suttit på café, ätit en bit och druckit vin medan jag fångat några av dom där rackarna. En väl använd semester kan jag tycka så här i efterhand. Men lik förbaskat så infinner sig semesterångesten. Även fast jag inte riktigt förstår hur jag skulle ha hunnit med mer.

Det kommer att hända flera trevliga saker den här hösten. Jag får helt enkelt säga som korvgubben Arvid i Ramsele.
– Idag har jag haft tre timmars semester

5 september, 2016

Åka tåg

I fredags åkte jag tur och retur till Borgholm med tåg. Jag tycker det är både mysigt och avkopplande att åka tåg så det känns bara positivt. Numera klarar jag också att boka rätt biljett. Av gammal vana är jag ändå lite orolig innan biljetten är kontrollerad. Jag har nämligen vid ett flertal tillfällen bokat biljetter helt åt skogen.

Trots att jag gillar det blir jag helt slut av att åka tåg. Speciellt när det är många byten. Jag kan nämligen inte för mitt liv komma ihåg tåg-, vagns- och platsnummer längre än 2 minuter. När jag dessutom ska hålla reda på tider för när jag ska kliva av och på blir jag hjärntrött. Och då blir det så klart ännu svårare att komma ihåg nummer och tider.

Ett hjälpmedel är SJ:s app. Där uppdateras hela tiden i realtid hur många minuter det är till nästa byte. Där finns biljetterna också. Men det är som att jag inte riktigt kan lita på den utan måste kolla biljetten och klockan ändå.

I snitt kollar jag tågnumret tio gånger. När jag vet att jag står på rätt plattform så börjar kontrollerandet av vagn- och platsnummer. Det brukar räcka med tre gånger och en extra för platsnummer.

I fredags hade jag fyra byten på vägen hem. Ni kan själva räkna ut hur många siffror det var att hålla reda på. Återhämtningen efter en sån pärs tar några dagar. I natt har jag sovit tio timmar men är fortfarande trött.

25 augusti, 2016

Jag har en kropp som fungerar

Det har varit mitt mantra i flera år nu. När gammeldomen börjar smyga sig på och håret grånar, har jag alltid sagt…så länge kroppen fungerar är jag nöjd. Och då menar jag fungerar på det sätt som jag vill. Jag har avskrivit min önska om att springa maraton och jag kan inte bli elitgymnast, men på det stora hela så är jag nöjd. Min kropp har inte ens fattat att jag klev in i klimakteriet för flera år sedan. Så några symtom av det har jag inte sett röken till.

Jag har dragits med en kass rygg i decennier. Många har besöken varit hos diverse kiropraktorer och naprapater genom åren. Med åren har vi lärt oss att ta hand om varandra min rygg och jag. Någon stund på spikmattan ibland, några uppmjukande rörelser en stund efter jag klivit upp och regelbundna besök hos en osteopat är det som behövs. Att inte göra några akrobatiska övningar när jag är nyvaken är det viktigaste. Den vill ha en mjukstart på morgonen min rygg.

När jag skulle resa hem från en veckas semester hos dottern i Sollefteå förra veckan glömde jag tillfälligt bort det. Direkt jag klev upp så började jag packa. Och vips så kände jag hur det gled till nere i ländryggen. Om jag inte rasar ihop på golvet direkt, vilket bara har hänt två gånger, så brukar det stanna med en låsning. Men! Då måste jag gå sakta omkring resten av dagen. Den här dagen var det inte ett alternativ då jag skulle sitta på ett tåg i tio timmar. Hur som helst…efter diverse åtgärder, tog jag mig i alla fall hem. På vägen försökte jag boka en tid hos min osteopat. Som så klart fortfarande har semester. Jag insåg då att det här med regelbundet inte riktigt varit med sanningen överensstämmande det sista halvåret.

Eftersom det förra veckan var kulturkalas i stan så var min tanke att stilla promenera runt och ta del av utbudet. Perfekt för kropp och själ. Det blev inget av med det. Den olycksaliga tåolyckan inträffade på måndag morgon. Så där satt jag. Det pågick en ständig kamp mellan tå, rygg och själ. En tå som ville sitta still, en rygg som ville gå och en själ som ville vara kulturell.

Min första tanke var då att det var kroppen som sa till mig…där fick du! Sluta upp med att säga att jag fungerar. Sedan tänkte jag om och förstod att budskapet var. Nu ser du hur tacksam du ska vara. Det kanske var så att jag börjat ta det för givet och fick en liten påminnelse.

Så fast ryggen fortfarande protesterar och tån inte mår särskilt bra än så är jag så tacksam. Och nästa vecka är osteopaten tillbaka från semestern.

 

22 augusti, 2016

Bruten tå och Pokémon Go

Förra måndagen tjongade jag in lilltån i en säng. Jag skrek så högt att sonen plockade fram allt som fanns i första förbandsväg och googlade på vad som kunde göras åt skadan. Jag visste redan innan att det inte går att göra något. Så det vara bara att tejpa ihop den med tån bredvid, lägga foten i högläge och stoppa i sig Ipren och Alvedon.

När den värsta smärtan lagt sig tyckte jag att det var rätt så spännande. Jag har aldrig brutit något förut. Nu har jag provat. Så det blir inte fler gånger.

För första gången fick jag också prova på det här med kryckor. Dom har jag mest använt för att hålla andra människors fötter borta från min tå. Det går inte fort när jag är ute och spatserar, men efter att jag införskaffat ett par nya skor så går det ändå ganska bra.

Problemet med kryckor är att jag inte kan spela Pokémon Go när jag är ute på promenad. Ja…jag tillhör dom som fastnat för det.  Det började med att jag var nyfiken på vad det var sonen gjorde när han plötsligt började gå ut på promenader helt frivilligt. Jag följde med honom några gånger och fick lära mig några trix. Vi var också ute på några nattliga räder och tog över gym (Ni som spelar vet vad det är…ni andra behöver inte veta). Det var så spännande tyckte jag att jag viskade hela tiden. Vilket jag blev tillsagd mer än en gång att det inte var nödvändigt.

Numera har han tröttnat men jag fortsätter oförtrutet att jaga dom små figurerna. Det vill säga när jag inte sitter med tån i vädret och är sur för att jag inte kan gå ut. Men om man nu nödvändigtvis ska bryta tån är det smart att göra det under OS…

29 maj, 2016

Jag gör skillnad

Jag har fått bevis på att jag gör skillnad. Vilket känns väldigt bra. En föreläsning i höstas ledde till att två lyssnare sa upp sig efter att de insett att de var i riskzonen för att bränna ut sig. Efter en av de senaste gick en lyssnare till chefen och sa att ”nu måste vi göra något åt min arbetssituation!” Det är precis det här jag vill uppnå. Lyssnarna ska inse att situationen är riskfylld och göra något åt det.

Det blev tre föreläsningar i Sundsvall. Alla av olika karaktär. Men budskapet var detsamma. En dag är det försent. Den vanligaste frågan är…hur ska jag kunna hjälpa någon i min närhet som jag ser är på väg att drabbas. En viktig fråga som är svår att besvara.

Jag jämför det med att missbruksbeteende där förnekelse är ett av symtomen. I dom fallen hjälper ofta en intervention. Det kanske är lösningen i dom här fallen också. Det är så lätt att manipulera dom som påpekar att de ser något som inte ser bra ut. Att det är för deras eget bästa att lyssna på när andra ser signaler är jättesvårt.

Enligt UNESCO lider en miljon människor i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Jag kan inte låta bli att tänka på att om det varit en fysisk sjukdom hade långt mer resurser satts in för att göra något åt det. Kostnaden för samhället uppgår till 70 miljarder kronor per år. I genomsnitt är det 70 000 kr per person. (Det här med siffror är inte riktigt min grej sedan jag brände bort den delen av hjärnan. Men jag utgår från den siffran nu). Då betyder det att jag bara genom dom föreläsningar jag haft hittills sparat in 210 000 kr av våra skattepengar. Det går bra att skicka dom till mig.