23 augusti, 2017

Det här med att hålla koll på tider

När jag fick mitt utmattningssyndrom brändes mitt siffercentrum i hjärnan bort. Det var helt omöjligt att komma ihåg tider och datum. Otaliga är dom gånger då jag har bokat biljett på helt fel dag. Kommit på fel tid till bokade besök. Även fast det stått rätt tid i kalendern och jag har kollat flera gånger. Jag kunde inte komma ihåg mer än en siffra i taget. Det räckte med så kort tid som det tar att flytta blicken från ett papper bredvid tangentbordet tills jag skulle skriva in det i något dokument. Allt jobb med siffror var så uttröttande att jag alltid sov efter. Att skriva in flera OCR nummer på samma gång gjorde mig helt utmattad. Då fanns inte den smarta uppfinningen att kunna scanna dom i bankens app. Ett fantastiskt bra hjälpmedel.

Efter många missar med biljettbokning vågade jag inte göra det själv utan överlät det till någon annan. Siffercentrum är, tack och lov, ett av dom områden i hjärnan som läkt och jag kan nu komma ihåg flera siffror på en gång. Jag bokar också mina biljetter själv och kommer ihåg tider och datum. Här finns också ett suveränt hjälpmedel. SJ:s app. Där kan jag se i realtid hur länge det är kvar till tåget ska gå och till nästa byte. Jag behöver alltså inte sitta och räkna ut det hundra gånger. Tåg- och vagnsnummer kontrolleras upprepade gånger. Trots det är jag alltid nervös innan biljetten är kollad och jag vet att jag sitter på rätt tåg.

När det gäller datum och tider är det länge sen jag gjorde fel. Så länge sen så att jag börjat slappna av. Jag kan till och med komma ihåg datum och tider flera dagar i förväg. Men så icke idag. Jag hade en tid bokad hos veterinären klockan 13. Klockan 14.02 kom jag in och ursäktade mig för att jag var lite sen. Jo…du är en timme sen… Den känslan. Det kändes som att jag kastades tillbaka flera år i tiden. Gissa hur många gånger jag kommer att kontrollera den nya tiden? Massor!

Tur att hunden tycker om att åka spårvagn.

26 mars, 2015

Förtroendevald

Låt er inte skrämmas om ni har en annan politisk uppfattning. Det här är ingen propaganda.

Att engagera mig i politik har jag sagt att jag aldrig ska göra. Min pappa var aktiv politiker. Genom åren var han kommunpolitiker, landstingspolitiker, ombudsman och riksdagsman. Det jag minns från det att jag var liten var att han aldrig var hemma. Jag minns tydligt dom gånger han var ledig på en helg och vi gjorde saker tillsammans. När bara han och jag gjorde något var det som fest. Som vuxen fick jag boka in dagar i hans kalender när jag ville träffas.

Hela mitt liv har jag varit politiskt intresserad. Diskussionerna hemma var många och långa. Socialdemokrat är jag av födsel och ohejdad vana. Trots intresset och lusten att diskutera har jag stått fast vid mitt beslut. Jag ska aldrig jobba politiskt!

När valen förra året började närma sig och jag såg att Sverigedemokraternas siffror gick upp till förskräckande höjder började jag ändå överväga det. Jag beslutade mig för att om jag kan dra minsta strå till stacken, för att i alla fall omvända några, så måste jag göra det. Det här är baske mig inte lätt. Jag har fört fram argument både i ”verkligheten” och via FB. Det är sällan att något ändrar den uppfattning som berörda redan har.

Den ena av mina döttrar gick ett steg längre än vad jag gjorde och engagerade sig i SSU. Det var det som gjorde att jag blev inspirerad och bestämde mig för att bli medlem i partiet. (Man kan fråga sig varför jag inte varit det förut. Det har jag inget bra svar på). Som ny medlem blir man inbjuden till en träff med stadsdelens styrelseordförande. Det var ett trevligt möte. Men efter det hörde han inte av sig mer. Jag som kan vara ganska intensiv, och presentera rätt galna idéer, tänkte att jag nog hade skrämt livet ur honom.

Plötsligt för några veckor sedan ringde en representant ur valberedningen och frågade om jag var intresserad av en plats i styrelsen. Nu vet ju jag att det är ytters svårt att värva folk till styrelsearbete. Att jag inte var ett förstahandsval förstod jag när telefonsamtalet kom kvällen före årsmötet. Men strunt i det. Nu har jag fått in en fot och ser verkligen fram emot att få göra nytta.

Posted in: Bakgrund, Politik
13 mars, 2015

Papper papper papper

När jag startat företag tidigare har jag gjort det utan att riktigt tänka. En idé har snabbt lett till en registrering av företag och sen har jag börjat jobba. Den här gången tänkte jag göra det lite mer systematiskt och genomtänkt. Det är inte min bästa gren. Jag har fått direktiv fån min handläggare på Arbetsförmedlingen att inte ta det här för snabbt och bara jobba halvtid med förberedelserna. Det går lite långsamt för min smak. Men för en gångs skull ska jag försöka lyssna på andra.

Nu när jag sätter mig in i allt som ska göras INNAN jag startar får mig att inse att det här skulle jag nog gjort vid tidigare tillfällen också. Det är jobbigt att göra en plan för hur jag ska jobba sen. Jag sliter mitt hår när jag försöker ta till mig all information. Lönen för mödan är förhoppningsvis ett lättare sätt att veta hur jag ska gå framåt och att det kan leda till ett framgångsrikt företagande. Jag kommer också att få hjälp med att se om min företagsidé är hållbar på sikt.

Min idé är att föreläsa om utmattningssyndrom och psykisk sjukdom. Jag har inga problem med att tala om det öppet. Det är skambelagda åkommor som behöver belysas för att få andra drabbade att se att det inte är så farligt. Jag har själv upplevt att det känns som en lättnad när andra berättar hur de drabbats och hur det gett sig uttryck. Att se att mina konstiga beteenden och upplevelser kanske kan göra det lättare för andra.

När jag berättat om det har jag fått uppskattning och bra respons. De som lyssnat har kunnat känna igen sig själva. Jag kan också genom egen erfarenhet märka när andra är farligt nära att själv trilla dit. Att sätta fingret på det och berätta om vad som händer när man inte stoppar i tid kan förhoppningsvis göra att jag räddar andra från att drabbas så som jag gjorde.

Det här är den svåraste utmaningen. Jag vet själv att jag inte lyssnade när andra påpekade samma sak för mig. Jag hade läget under kontroll. Min vinkel är att berätta vad som händer sen. Det fick jag aldrig beskrivet för mig. När jag i efterhand får det klart för mig för mig så inser jag att jag gått precis den vägen. Jag är inte unik. Kanske hade jag lyssnat om jag fått det förklarat för mig.

Så nu sitter jag här med en massa papper som jag försöker läsa igenom. Jag läser allt som finns på webben och blir bara tröttare och tröttare. Korta pass är det som gäller och tålamod att sakta ta mig igenom allt. Målet finns. Nu är det bara att gå mot det.

Posted in: Bakgrund, Jobb
5 november, 2014

Ro för själen

Jag har i hela mitt liv tyckt om sömnad, hantverk och handarbeten. Inte så konstigt eftersom mormor och mamma ständigt höll på med något projekt. Jag var inte många år när mamma fick visa mig hur man virkar. Det blev många långa ormar av luftmaskor innan jag bestämde mig för att jag ville lära mig att vända och virka åt andra hållet.

Jag fick gå lös på min mormors tyglager. Jag klippte på fri hand och sydde många av mina egna kläder. Så småningom gick jag en utbildning till sömmerska och jobbade med det något år när jag hade en hantverksbutik.

Jag har nog provat på alla handarbetstekniker som finns. För utom vanliga broderier, stickning och virkning har jag knypplat, gjort frivoliteter, nålbindning och en hel del annat. Jag hade ständigt nåt i händerna.

Keramik, smide, tovning, näverslöjd, vävning och en massa andra hantverk har jag ägnat mig åt. Även snickeri, men där är jag verkligen ingen begåvning. Det blev i alla fall ett dass innan jag la hammaren på hyllan.

När jag blev sjuk slutade jag med allt. Ingenting lockade. Kanske för att energin inte fanns. Visst blev det nåt par sockar ibland. Men för det mesta låg projekten halvfärdiga i stickkorgen.

Förra julen frågade dottern snällt om jag kunde sticka en tröja till hunden. Det är en mops, så det kändes inte som någon större ansträngning. Jag upptäckte att det var riktigt kul! Suget att göra något mer smög sig på. Jag hade hört talas om en bra garnaffär på Olskrogstorget. Jag fick med mig några nystan hem och på den vägen är det. Jag stickar och virkar på löpande band och allt blir klart och använt.

På dörren till affären satt en lapp om stickcafé. Att komma in i ett socialt sammanhang har inte varit lätt sen jag flyttade hit. Sanningen att säga har jag inte försökt heller. Men det här lockade. Lite nervöst var det allt när jag gick dit första gången. Men oj så trevligt det var! Alla var så välkomnande och jag blev avslappnad så fort jag satt mig vid bordet. Nu ska det mycket till för att jag ska missa en tisdagskväll på caféet.

Jag går dit vid andra tillfällen också. Slår mig ner med stickningen, tar en kopp kaffe och småpratar med de andra som också hänger där nån stund ibland. Det finns inget som får mig att komma ner i varv så mycket som det. Att hitta det lugnet är guld värt.

(Bilden blev lite suddig. Jag skyller på att tanken var att inte exponera deltagarna för väl ;)

15 oktober, 2014

Är det sant att jag fått ett nytt jobb?

Bild från Skutskär

Jag vågar inte riktigt tro på det än. Jag skrev på avtalet om en projektanställning på sex veckor igår. Jag har fått material så att jag ska kunna planera arbetet. Anledningen till att jag fortfarande känner mig orolig för att det inte ska bli som det är tänkt beror på att arbetsförmedlingen först ska ge klartecken till arbetsgivaren att dom är berättigade till nystartsjobb för mig. Något som jag är berättigad till. Men gäller det för projektanställningar.

Jag vet att arbetsgivaren är beroende av mig. Att det inte finns tid att söka efter någon annan. Ändå kan jag inte pusta ut förrän allt är klart. Förhoppningsvis sker det redan idag.

Vad är det då för jobb undrar vän av ordning. Arbetsgivaren är ett företag som producerar kommuntidningar. Den första kommunen är Älvkarleby och den ska tryckas i slutet av november. Det brinner alltså i knutarna. Redan nästa vecka ska jag tillbringa i Skutskär och göra intervjuer och fotografera. När jag kommer hem ska artiklar skrivas. Förmodligen blir det en eller två resor till upp till för fler intervjuer.

Jag oroar mig så klart för om jag klarar av det. Kan jag fortfarande skriva under tidspress? Vissa dagar finns ingen ork alls. Kommer jag att ha förmågan då att lyssna på kroppen och vila? Kommer jag att själv kunna följa de råd som jag ger er? Det blir en mycket spännande utmaning. Och ni ska få följa med på resan. Nu åker vi!

Posted in: Bakgrund, Jobb