26 mars, 2019

Vad jobbar du med?

Det är en vanlig fråga. Jag ställer den också. Länge visste jag inte vad jag skulle svara. I början när jag var sjukskriven på heltid och sa det…så kom kommentaren…men du ser ju inte sjuk ut? Vad säger man då? Jo du vet…jag är egentligen bara lat och vill vara hemma och slappa ett tag…så jag säger ett jag är utbränd…smart va?!

När vi flyttade till lägenheten vi bor i nu frågade en av grannarna. Vad gör du? Och då var inte frågan gällande vad jag gjorde precis där och då. Utan underförstått. Vad jobbar du med? Jag gör ingenting blev mitt svar. Kanske inte så genomtänkt och inte helt sant. Men det var lättare att säga det än att förklara. Stämningen blev lite konstig. Det är ju inte varje dag folk stöter på en tvättäkta lyxhustru. Även om Lunden (där vi bor) gränsar till Örgryte.

Jag föreläser är det bästa svaret har jag kommit på. Vilket också är sant. Men inte i den omfattningen att jag skulle kunna kalla det mitt jobb. Det finns flera orsaker till varför jag inte gör det. Men det tar vi en annan gång.

Jag jobbar med mitt eget. Så jag lägger tiden när jag själv vill och kan ta jobbet med mig. Perfekt svar om man vill verka lite mystisk och väcka nyfikenhet. Vilket jag oftast inte vill.

De senaste månaderna har jag skaffat ett perfekt alibi. Möt Viggo. Mitt nya ”jobb”.

Viggo tycker inte om att vara ensam utan behöver någon att hänga med när husse och matte jobbar. Jag behöver en ursäkt till varför jag går hemma hela dagarna. Perfekt match!

Sanningen är den att jag jobbar heltid med att hålla koll på mig själv.

Utveckla strategier för att hålla ihop den här människan som är jag. Vilket är jättefrustrerande. Det är snart 9 år sedan jag kraschade. 9 år!! Och fortfarande måste jag varje dag tänka mig för så jag inte gör för mycket. Dra i bromsen fast det är så mycket jag vill göra. Det jag ”borde” göra har jag slutat med för länge sen.

När jag ska göra något speciellt. Till exempel hålla en föreläsning. Så markerar jag en dag innan och minst två dagar efter i kalendern, där jag inte ska göra någonting. Om föreläsningen är på kvällen gör jag ett tidsschema som börjar på morgonen. Vilken tid ska jag kliva upp, äta, promenera, duscha, klä mig, kolla så allt är med och gå hemifrån. Allt för att inte utsätta mig för minsta lilla stress och vara på plats i god tid. Om jag gör det så har jag lite marginal för om det inträffar nåt oförutsett. Jag blir inte superstressad om det till exempel blir nåt teknikstrul. Sen kommer två dagar för kroppen och knoppen att komma ner i varv igen.

Så ni hör. Jag är bra på strategier och hålla koll på mig själv. Jag vet mina gränser och jag vet när jag måste säga nej. Oftast.

I lördags gjorde jag flera roliga saker. Jag tränade på gymmet, jag deltog i ett Pokémonevent (ja…det finns fortfarande) och jag såg en konsert med Eric Gadd på trädgårn. Massa kul. Massa energi. Men trots det saker som det måste kompenseras för med återhämtning. Särskilt som veckan innan innehållit aktiviteter som krävt att hjärnan fått jobba lite mer än vanligt.

När jag i söndags fick frågan om jag ville följa med på en dagsutflykt till Tjörn så sa hela min kropp att NEJ! det vill du inte. Men jag kände mig så förfärligt tråkig att tacka nej, så jag gav mig själv en ursäkt. Jag skulle gå på loppis. En promenad ner till Gamlestan med kameran och besöka två loppisar kändes som en lagom plan för dagen.

Det tog emot som sjutton innan jag kom iväg. Jag satt i soffan och hittade på en massa saker som jag bara måste ”kolla upp” på datorn innan jag gick. Här borde jag känna mig själv så bra att jag skulle ha lagt mig ner på soffan och dragit en filt över mig. Men solen sken och jag kände mig tråkig. Så jag tog ett djupt andetag, stoppade ner kameran i ryggsäcken och gav mig iväg.

Jag började gå utan större entusiasm. Vid första bästa hållplats hoppade jag på vagnen istället. Vilken ursäkten var har jag glömt. Jag besökte dom två loppisarna. Såg säkert ut som att jag gick och spanade efter fynd. Men var egentligen helt frånvarande. Men nu hade jag i alla fall gjort något. Så nu kunde jag ta vagnen hem med gott samvete.

När vagnen kom så stod jag vid dörren och väntade på att folk skulle kliva av. Det vara bara det att sen glömde jag att kliva på. Jag bara stod kvar och såg hur dörrarna stängdes och vagnen gick…

15 september, 2017

Stressa inte upp dig över saker du inte kan påverka

Jag brukar påpeka för andra att det är onödigt att stressa upp sig över saker du inte kan påverka. Det är en onödig stress som tar en massa energi. Jag brukar vara duktig på det här. Tänker när jag står i ”fel kö” att nu kan jag träna på att inte stressa upp mig. Hamnar jag i bilkö så kopplar jag av en stund och lyssnar på radio eller ägnar mig åt att tänka på nåt trevligt.

Den senaste tiden har jag dragits med en grundstress och rastlöshet. Jag tycker att jag lyckats handskas med det riktigt bra. Medicinen brukar varit att jobba lite mindre och vistas mer utomhus. Den här veckan gick det helt åt skogen med det. På veckoplaneringen stod det att jag skulle bestämma mig för vilken mjukvara jag ska använda för mina webbkurser (det ska jag berätta om vid ett annat tillfälle). Och spela in en film på mig själv så jag ser hur jag ser ut när jag föreläser.

Jag började med att leta efter ett program som är en plattform för webbkurser och inte kostar en halv förmögenhet varje månad. Vilket låter betydligt lättare än vad det var. Efter många timmar hade jag i alla fall bestämt mig och installerat. Det här gjorde att stressnivån slog nya rekord. Och jag borde ha tagit det lugnt resten av veckan. Men det var ju det här med filminspelningen också…

Vilket inte heller var så lätt, och gick så snabbt, som jag trodde innan. Eftersom jag måste stå en bit ifrån telefonen så tog den inte upp ljudet så bra.

Den här gången slet jag inte mitt hår av frustration, utan åkte lugnt och stilla och köpte en mikrofon. Mycket duktigt med tanke på stressen i kroppen. Glad i hågen påbörjade jag min inspelning igen. Och det låter skit! Jag har provat den i flera telefoner och datorer. Det låter lika illa i alla. Så nu måste jag åka tillbaka till affären och försöka få byta den. Men det skjuter jag glatt upp till nästa vecka.

I stället ska jag packa matsäck, åka ut till någon av öarna och blåsa ur skallen. Men först ska jag bara…

20 mars, 2017

Ändra sina vanor

Jag hörde häromsistens att det ökar kreativiteten att ändra sina vanor. Som exempel gavs att borsta tänderna med vänster hand eller klä sig annorlunda än vanligt. Plus några fler som jag glömde lika fort.

Jag tänkte på det här några dagar och bestämde mig sedan för att prova. Det här med att inte gå igenom vad som hänt på sociala medier direkt på morgonen var en sak. Det berättade jag om i förra inlägget. Det fortsätter att fungera bra. Min hjärna snurrar inte igång lika snabbt och jag kan ägna mig åt dagens jobb med större koncentration. Tänk att det behövdes så lite!

Nu när det hade gått så bra i flera dagar tyckte jag att jag kunde unna mig en förmiddag utan jobb. Det finns ju mycket tid att göra det på resten av dagen… Ingen bra idé!! Det jag hade bestämt att göra idag kommer nu att kräva mycket mer energi än vad det vanligtvis gör. Så jag inser att den här vanan är inget jag ska ändra på.

Vad har jag då ändrat på…?
Jag går en helt annan promenad än vanligt. Av ren slentrian går jag oftast samma sträcka varje dag efter jobbandet. Fötterna liksom bara styr av sig själv den vägen. I förrgår bestämde jag mig för att gå någonstans där jag inte gått förut. Det blev den lilla bergsknallen precis bredvid vårt hus. Varför har jag inte varit där förut?! Det är inte lätt att hitta platser med skogskänsla här. Men här fanns träd, så jag låtsades att ”skogen” är mycket större än vad den är. Uppenbart är att Kenzo blivit en riktig stadshund. Han trasslade in sig i riset hela tiden och såg mycket besvärad ut.

Det här med promenader har också fått en annan mening. Jag blev utmanad av en vän att gå 10 000 steg om dagen. Vi anmälde oss till utmaningen ”Gå Island runt”. Jag har alltid tyckt att jag går mycket varje dag. Men icke! Mina vanliga turer ger inte på långa vägar 10 000 steg. Det är också en anledning till att jag fått hitta nya vägar. Och ta några extra svängar varje dag. Eftersom jag spelar Pokémon Go (jo då…spelet finns fortfarande trots att det inte står om det i tidningen varje dag) så blir dom extra vändorna en bra anledning till att samla bollar.

Jag äter frukost. Det har varit lite si och så med det. Oftast har jag tagit en kopp kaffe bara och satt mig med mina sociala medier. Nu blockar appen Quality Time dom och det finns tid för frukost. Jag försöker lära mig att bara titta ut genom fönstret kolla vad som händer på gården. Fortfarande mycket stressande. Men jag ger inte upp! Kunde jag lära mig att ”göra ingenting” nästan varje dag, så ska jag väl kunna lära mig att äta frukost med nån ordning.

Jag smörjer mig med en annan hudkräm. Eftersom jag är en hudvårdsnarkoman, och det tar emot att använda andra produkter än dom jag är van vid, så är det här riktigt wild and crazy. Jag har växlat mellan två kroppslotioner dom senaste åren. Men nu använder jag alltså en annan. Det här kommer jag att sluta med så fort jag känner kreativiteten flöda. Vilket jag förväntar mig att den gör snart.

En vana som jag återupptagit är att träna varje dag. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att det här någonsin blev en vana, men jag köpte en roddmaskin och var väldigt flitig i början. Sen har den mest stått på mitt rum och stirrat på mig och gett mig dåligt samvete. Men nu ni! Nu har jag puttat fram den igen och ägnar den en stund varje dag. Det ger också steg, vilket gör att det känns mer motiverat.

Vilka vanor skulle du kunna ändra? Ge det en funderare!

29 maj, 2016

Jag gör skillnad

Jag har fått bevis på att jag gör skillnad. Vilket känns väldigt bra. En föreläsning i höstas ledde till att två lyssnare sa upp sig efter att de insett att de var i riskzonen för att bränna ut sig. Efter en av de senaste gick en lyssnare till chefen och sa att ”nu måste vi göra något åt min arbetssituation!” Det är precis det här jag vill uppnå. Lyssnarna ska inse att situationen är riskfylld och göra något åt det.

Det blev tre föreläsningar i Sundsvall. Alla av olika karaktär. Men budskapet var detsamma. En dag är det försent. Den vanligaste frågan är…hur ska jag kunna hjälpa någon i min närhet som jag ser är på väg att drabbas. En viktig fråga som är svår att besvara.

Jag jämför det med att missbruksbeteende där förnekelse är ett av symtomen. I dom fallen hjälper ofta en intervention. Det kanske är lösningen i dom här fallen också. Det är så lätt att manipulera dom som påpekar att de ser något som inte ser bra ut. Att det är för deras eget bästa att lyssna på när andra ser signaler är jättesvårt.

Enligt UNESCO lider en miljon människor i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Jag kan inte låta bli att tänka på att om det varit en fysisk sjukdom hade långt mer resurser satts in för att göra något åt det. Kostnaden för samhället uppgår till 70 miljarder kronor per år. I genomsnitt är det 70 000 kr per person. (Det här med siffror är inte riktigt min grej sedan jag brände bort den delen av hjärnan. Men jag utgår från den siffran nu). Då betyder det att jag bara genom dom föreläsningar jag haft hittills sparat in 210 000 kr av våra skattepengar. Det går bra att skicka dom till mig.

14 april, 2016

Nu händer det spännande saker

Det har än en gång visat sig att min kloka väninna har rätt när hon säger ”Det kommer till mig” . Alltså att lugnt vänta tills bitarna faller på plats. Jag har länge haft min föreläsning klar. Gjort den några gånger. Men det har gått trögt med att sälja in mig. Jag har fortfarande problem med det här att använda telefonen. Jag har gjort några halvhjärtade försök och skickat ut tryckt material. Uppföljningen på det har det inte blivit mycket av. Jag har aldrig gett upp men måste erkänna att det stundvis känts hopplöst.

Då är det tur att jag har flera kloka väninnor. När jag en dag satt och beklagade mig kom hon på lösningen. ”Låna eller hyr en lokal, sprid ordet via sociala medier och prata med de kontakter du har på orten” Det lät ju bra. Men vad har jag för kontakter? Efter att mest ha suttit inom lägenhetens fyra väggar i flera år och dessutom flyttat till en ny stad är inte mitt nätverk så stort längre.

Min väninna som inte bara är klok utan också handlingskraftig med ett stort kontaktnät tog tag i saken. Och vips har jag en föreläsning i Sundsvall bokad. Det ena ledde till det andra och nu har jag två. Plus fler intresserade på andra orter i landet. Jag har inte berättat det än men hon är numera anställd som min manager.

När vi nu ändå funderade kring föreläsningar så växte en annan idé fram. Kanske vi ska samarbeta? Ett gott ledarskap, både på arbetsplatsen och över sitt eget liv, är viktigt för att undvika stressrelaterad ohälsa. Det är något som min väninna är expert på. Lite mer om vår gemensamma föreläsning kan ni läsa på första sidan.

Jag fick genom en närstående, låt oss kalla honom min sambo, veta att företaget han jobbar på letade precis efter en sådan utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter SKA alla arbetsplatser jobba med de här frågorna. Det kändes alltså som att vi var precis rätt i tid med vårt erbjudande. Det tar tid att vänja sig vid att skriva positiva saker om sig själv. Verkligen trycka på vad jag kan. Men efter några dagars knåpande på texten så blev den ivägskickad. Och responsen var mycket positiv! Nu fattas bara ett beslut i ledningsgruppen så är vi på gång. Här är det dags att förtydliga att han, som jag fortsätter kalla min sambo, inte är inblandad i beslutet.

Nu ska fler arbetsplatser informeras om vårt erbjudande. Nu är det bara fantasin, att komma på vilka, som stoppar oss.

Så det här med att formulera en önskan och sen lugnt vänta visade sig vara en effektiv metod. Attraktionslagen kallar vissa det. Jag kallar det ”Det kommer till mig”

Ps…Arbetsmiljöverket har gjort en liten film som jag tycker att ni ska titta på. Många oroande siffror presenteras. Utmaningen…DS

21 januari, 2016

Att-göra-lista?

Finns det något mer stressande än Att-göra-listor? I alla fall dom som är så långa att man inte hinner göra det som står på dom. Jag har testat många metoder för detta. Till slut bestämde jag mig för att inte göra någon lista alls. Det har jag inte heller, med några få undantag, gjort på flera år.

Nu när jag har flera saker jag måste ta itu med så blir det för ostrukturerat om jag inte gör en lista. Trodde jag… Men så var det inte. Jag har nämligen skaffat mig en annan metod.

Jag har spaltat ner det jag anser att jag måste göra för att det ska bli nåt resultat av mitt jobb. Till exempel är en dag vikt åt pappersjobb och en annan åt kundkontakter. Det är liksom ingen mening att starta företag och sen inte göra något för att det ska bli några jobb. Nåväl…dessa arbetsuppgifter har jag sedan skrivit ner i en alldeles egen kalender. En uppgift för varje dag. Och så bestämmer jag en tid jag ska jobba och inte att uppgiften ska bli klar.

Hinner jag inte med så gör jag en notering om det. Bot och bättring i planeringen till nästa gång. INTE tänka tanken att flytta över det till nästa dag eller ”jobba över”. Går uppgiften snabbare än två timmar gör jag en notering om det. Men här fortsätter jag med annat tills arbetstiden är slut. Kanske något jag inte hann med en tidigare dag, eller något helt annat.

Det här gör att jag känner mindre stress. Istället för att se berget av arbetsuppgifter framför sig och tänka…jag kollar Facebook, Instagram och Twitter först, för det är så jag gjort, och så går timmarna och ger ångest för att högen inte blev mindre.

Två timmar känns överkomligt och gör till och med att jag tycker att jag har tid med frukost.

7 december, 2015

Dipp tapp dipp tapp

Jag är wild and crazy i år och tänder alla fyra ljus på en gång

I år kör jag med en lite annan jultradition än vanligt. Dippen som alltid kommer efter jul kom redan efter första advent. Jag vet precis varför. Det har varit lite för mycket den här hösten. På många olika sätt. Att jag sedan, i sista sekund, bestämde mig för att det nog skulle storstädas och pyntas till första advent ändå gjorde att bägaren rann över.

Så det var bara att gilla läget och ta en veckas återhämtning. I dag vaknade jag betydligt lättare till sinnes. Jag önskar att alla skulle kunna ta sig den här möjligheten. Det är min fasta övertygelse att vi då skulle minska sjukskrivningarna på grund av utmattningssyndrom betydligt. Och som jag sagt förut. De pengar som staten tjänar på det borde jag få som tack för hjälpen. I alla fall hälften…

Under min återhämtningsvecka försökte jag göra så lite som möjligt. Allt jobbrelaterat gick fetbort. Jag använde mig av stoltricket så ofta som kropp och knopp tillät. Vilket inte skedde varje dag.

När jag känner att jag behöver återhämtning bestämmer jag i förväg hur många dagar som behövs. För mig är det bra. Dels för att jag inte behöver känna efter varje morgon om jag kommer att orka något. Dels för att jag mentalt förbereder mig för vilken dag jag ska prova igen. Den dagen brukar vara seg, vilket den är idag. Då gäller det att inte pressa sig, utan glädjas åt det som faktiskt blev gjort.

Nu ska jag processa lite papper som blivit liggande och sen är det slut för idag tack för idag.

 

1 april, 2015

Företagare

Nu kan jag meddela att min idé höll för fortsatt arbete. Nu fattas bara pusselbiten att AF och Drivhuset ska komma överens. Det hörs inte bli något större problem. Det ska bli väldigt spännande att se vad det kan ge. Jag har en del saker som jag behöver handgripligen hjälp med. Till exempel att göra en budget. Jag behöver också en spark i baken för att ta tag i saker som jag tycker är lite läskiga. Det finns dessutom säkert många saker som jag inte ens vet att jag behöver göra.

Men först är det Påsk och den ska jag tillbringa i Norrlands inland hos dottern. I den här familjen gör vi som vi vill. Alltså stannar sambo och son hemma och pysslar på med annat. Mest för att den ena av dom hellre är kvar i stan. Gissa vem?

Posted in: Jobb, Vardag
16 mars, 2015

Hållbar idé?

Förra veckan fick jag komma på ett informationsmöte på Drivhuset. Det är ett företag som samarbetar med Arbetsförmedlingen och ger stöd och hjälp när man ska starta företag. Om dom tror att dom kan hjälpa mig, och tycker att affärsidén är hållbar, får jag gå en kurs där i tre månader. Undre kursen ska jag göra affärsplan, budget och lite annat smått och gott. Efter det finns möjlighet att få ett starta eget bidrag.

Det här kommer att bli en prövningarnas tid. Att göra något så långsamt och noggrant är en svår utmaning. Dessutom får jag inte jobba för mycket utan hålla mig till en halvtid.

På onsdag ska jag på ett enskilt möte med någon av de som arbetar där. Det ska bli spännande att se om jag har en hållbar idé.

Posted in: Jobb
13 mars, 2015

Papper papper papper

När jag startat företag tidigare har jag gjort det utan att riktigt tänka. En idé har snabbt lett till en registrering av företag och sen har jag börjat jobba. Den här gången tänkte jag göra det lite mer systematiskt och genomtänkt. Det är inte min bästa gren. Jag har fått direktiv fån min handläggare på Arbetsförmedlingen att inte ta det här för snabbt och bara jobba halvtid med förberedelserna. Det går lite långsamt för min smak. Men för en gångs skull ska jag försöka lyssna på andra.

Nu när jag sätter mig in i allt som ska göras INNAN jag startar får mig att inse att det här skulle jag nog gjort vid tidigare tillfällen också. Det är jobbigt att göra en plan för hur jag ska jobba sen. Jag sliter mitt hår när jag försöker ta till mig all information. Lönen för mödan är förhoppningsvis ett lättare sätt att veta hur jag ska gå framåt och att det kan leda till ett framgångsrikt företagande. Jag kommer också att få hjälp med att se om min företagsidé är hållbar på sikt.

Min idé är att föreläsa om utmattningssyndrom och psykisk sjukdom. Jag har inga problem med att tala om det öppet. Det är skambelagda åkommor som behöver belysas för att få andra drabbade att se att det inte är så farligt. Jag har själv upplevt att det känns som en lättnad när andra berättar hur de drabbats och hur det gett sig uttryck. Att se att mina konstiga beteenden och upplevelser kanske kan göra det lättare för andra.

När jag berättat om det har jag fått uppskattning och bra respons. De som lyssnat har kunnat känna igen sig själva. Jag kan också genom egen erfarenhet märka när andra är farligt nära att själv trilla dit. Att sätta fingret på det och berätta om vad som händer när man inte stoppar i tid kan förhoppningsvis göra att jag räddar andra från att drabbas så som jag gjorde.

Det här är den svåraste utmaningen. Jag vet själv att jag inte lyssnade när andra påpekade samma sak för mig. Jag hade läget under kontroll. Min vinkel är att berätta vad som händer sen. Det fick jag aldrig beskrivet för mig. När jag i efterhand får det klart för mig för mig så inser jag att jag gått precis den vägen. Jag är inte unik. Kanske hade jag lyssnat om jag fått det förklarat för mig.

Så nu sitter jag här med en massa papper som jag försöker läsa igenom. Jag läser allt som finns på webben och blir bara tröttare och tröttare. Korta pass är det som gäller och tålamod att sakta ta mig igenom allt. Målet finns. Nu är det bara att gå mot det.

Posted in: Bakgrund, Jobb