26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.

23 augusti, 2017

Det här med att hålla koll på tider

När jag fick mitt utmattningssyndrom brändes mitt siffercentrum i hjärnan bort. Det var helt omöjligt att komma ihåg tider och datum. Otaliga är dom gånger då jag har bokat biljett på helt fel dag. Kommit på fel tid till bokade besök. Även fast det stått rätt tid i kalendern och jag har kollat flera gånger. Jag kunde inte komma ihåg mer än en siffra i taget. Det räckte med så kort tid som det tar att flytta blicken från ett papper bredvid tangentbordet tills jag skulle skriva in det i något dokument. Allt jobb med siffror var så uttröttande att jag alltid sov efter. Att skriva in flera OCR nummer på samma gång gjorde mig helt utmattad. Då fanns inte den smarta uppfinningen att kunna scanna dom i bankens app. Ett fantastiskt bra hjälpmedel.

Efter många missar med biljettbokning vågade jag inte göra det själv utan överlät det till någon annan. Siffercentrum är, tack och lov, ett av dom områden i hjärnan som läkt och jag kan nu komma ihåg flera siffror på en gång. Jag bokar också mina biljetter själv och kommer ihåg tider och datum. Här finns också ett suveränt hjälpmedel. SJ:s app. Där kan jag se i realtid hur länge det är kvar till tåget ska gå och till nästa byte. Jag behöver alltså inte sitta och räkna ut det hundra gånger. Tåg- och vagnsnummer kontrolleras upprepade gånger. Trots det är jag alltid nervös innan biljetten är kollad och jag vet att jag sitter på rätt tåg.

När det gäller datum och tider är det länge sen jag gjorde fel. Så länge sen så att jag börjat slappna av. Jag kan till och med komma ihåg datum och tider flera dagar i förväg. Men så icke idag. Jag hade en tid bokad hos veterinären klockan 13. Klockan 14.02 kom jag in och ursäktade mig för att jag var lite sen. Jo…du är en timme sen… Den känslan. Det kändes som att jag kastades tillbaka flera år i tiden. Gissa hur många gånger jag kommer att kontrollera den nya tiden? Massor!

Tur att hunden tycker om att åka spårvagn.

20 mars, 2017

Ändra sina vanor

Jag hörde häromsistens att det ökar kreativiteten att ändra sina vanor. Som exempel gavs att borsta tänderna med vänster hand eller klä sig annorlunda än vanligt. Plus några fler som jag glömde lika fort.

Jag tänkte på det här några dagar och bestämde mig sedan för att prova. Det här med att inte gå igenom vad som hänt på sociala medier direkt på morgonen var en sak. Det berättade jag om i förra inlägget. Det fortsätter att fungera bra. Min hjärna snurrar inte igång lika snabbt och jag kan ägna mig åt dagens jobb med större koncentration. Tänk att det behövdes så lite!

Nu när det hade gått så bra i flera dagar tyckte jag att jag kunde unna mig en förmiddag utan jobb. Det finns ju mycket tid att göra det på resten av dagen… Ingen bra idé!! Det jag hade bestämt att göra idag kommer nu att kräva mycket mer energi än vad det vanligtvis gör. Så jag inser att den här vanan är inget jag ska ändra på.

Vad har jag då ändrat på…?
Jag går en helt annan promenad än vanligt. Av ren slentrian går jag oftast samma sträcka varje dag efter jobbandet. Fötterna liksom bara styr av sig själv den vägen. I förrgår bestämde jag mig för att gå någonstans där jag inte gått förut. Det blev den lilla bergsknallen precis bredvid vårt hus. Varför har jag inte varit där förut?! Det är inte lätt att hitta platser med skogskänsla här. Men här fanns träd, så jag låtsades att ”skogen” är mycket större än vad den är. Uppenbart är att Kenzo blivit en riktig stadshund. Han trasslade in sig i riset hela tiden och såg mycket besvärad ut.

Det här med promenader har också fått en annan mening. Jag blev utmanad av en vän att gå 10 000 steg om dagen. Vi anmälde oss till utmaningen ”Gå Island runt”. Jag har alltid tyckt att jag går mycket varje dag. Men icke! Mina vanliga turer ger inte på långa vägar 10 000 steg. Det är också en anledning till att jag fått hitta nya vägar. Och ta några extra svängar varje dag. Eftersom jag spelar Pokémon Go (jo då…spelet finns fortfarande trots att det inte står om det i tidningen varje dag) så blir dom extra vändorna en bra anledning till att samla bollar.

Jag äter frukost. Det har varit lite si och så med det. Oftast har jag tagit en kopp kaffe bara och satt mig med mina sociala medier. Nu blockar appen Quality Time dom och det finns tid för frukost. Jag försöker lära mig att bara titta ut genom fönstret kolla vad som händer på gården. Fortfarande mycket stressande. Men jag ger inte upp! Kunde jag lära mig att ”göra ingenting” nästan varje dag, så ska jag väl kunna lära mig att äta frukost med nån ordning.

Jag smörjer mig med en annan hudkräm. Eftersom jag är en hudvårdsnarkoman, och det tar emot att använda andra produkter än dom jag är van vid, så är det här riktigt wild and crazy. Jag har växlat mellan två kroppslotioner dom senaste åren. Men nu använder jag alltså en annan. Det här kommer jag att sluta med så fort jag känner kreativiteten flöda. Vilket jag förväntar mig att den gör snart.

En vana som jag återupptagit är att träna varje dag. Nu kan jag inte med bästa vilja i världen påstå att det här någonsin blev en vana, men jag köpte en roddmaskin och var väldigt flitig i början. Sen har den mest stått på mitt rum och stirrat på mig och gett mig dåligt samvete. Men nu ni! Nu har jag puttat fram den igen och ägnar den en stund varje dag. Det ger också steg, vilket gör att det känns mer motiverat.

Vilka vanor skulle du kunna ändra? Ge det en funderare!

5 september, 2016

Åka tåg

I fredags åkte jag tur och retur till Borgholm med tåg. Jag tycker det är både mysigt och avkopplande att åka tåg så det känns bara positivt. Numera klarar jag också att boka rätt biljett. Av gammal vana är jag ändå lite orolig innan biljetten är kontrollerad. Jag har nämligen vid ett flertal tillfällen bokat biljetter helt åt skogen.

Trots att jag gillar det blir jag helt slut av att åka tåg. Speciellt när det är många byten. Jag kan nämligen inte för mitt liv komma ihåg tåg-, vagns- och platsnummer längre än 2 minuter. När jag dessutom ska hålla reda på tider för när jag ska kliva av och på blir jag hjärntrött. Och då blir det så klart ännu svårare att komma ihåg nummer och tider.

Ett hjälpmedel är SJ:s app. Där uppdateras hela tiden i realtid hur många minuter det är till nästa byte. Där finns biljetterna också. Men det är som att jag inte riktigt kan lita på den utan måste kolla biljetten och klockan ändå.

I snitt kollar jag tågnumret tio gånger. När jag vet att jag står på rätt plattform så börjar kontrollerandet av vagn- och platsnummer. Det brukar räcka med tre gånger och en extra för platsnummer.

I fredags hade jag fyra byten på vägen hem. Ni kan själva räkna ut hur många siffror det var att hålla reda på. Återhämtningen efter en sån pärs tar några dagar. I natt har jag sovit tio timmar men är fortfarande trött.

25 augusti, 2016

Jag har en kropp som fungerar

Det har varit mitt mantra i flera år nu. När gammeldomen börjar smyga sig på och håret grånar, har jag alltid sagt…så länge kroppen fungerar är jag nöjd. Och då menar jag fungerar på det sätt som jag vill. Jag har avskrivit min önska om att springa maraton och jag kan inte bli elitgymnast, men på det stora hela så är jag nöjd. Min kropp har inte ens fattat att jag klev in i klimakteriet för flera år sedan. Så några symtom av det har jag inte sett röken till.

Jag har dragits med en kass rygg i decennier. Många har besöken varit hos diverse kiropraktorer och naprapater genom åren. Med åren har vi lärt oss att ta hand om varandra min rygg och jag. Någon stund på spikmattan ibland, några uppmjukande rörelser en stund efter jag klivit upp och regelbundna besök hos en osteopat är det som behövs. Att inte göra några akrobatiska övningar när jag är nyvaken är det viktigaste. Den vill ha en mjukstart på morgonen min rygg.

När jag skulle resa hem från en veckas semester hos dottern i Sollefteå förra veckan glömde jag tillfälligt bort det. Direkt jag klev upp så började jag packa. Och vips så kände jag hur det gled till nere i ländryggen. Om jag inte rasar ihop på golvet direkt, vilket bara har hänt två gånger, så brukar det stanna med en låsning. Men! Då måste jag gå sakta omkring resten av dagen. Den här dagen var det inte ett alternativ då jag skulle sitta på ett tåg i tio timmar. Hur som helst…efter diverse åtgärder, tog jag mig i alla fall hem. På vägen försökte jag boka en tid hos min osteopat. Som så klart fortfarande har semester. Jag insåg då att det här med regelbundet inte riktigt varit med sanningen överensstämmande det sista halvåret.

Eftersom det förra veckan var kulturkalas i stan så var min tanke att stilla promenera runt och ta del av utbudet. Perfekt för kropp och själ. Det blev inget av med det. Den olycksaliga tåolyckan inträffade på måndag morgon. Så där satt jag. Det pågick en ständig kamp mellan tå, rygg och själ. En tå som ville sitta still, en rygg som ville gå och en själ som ville vara kulturell.

Min första tanke var då att det var kroppen som sa till mig…där fick du! Sluta upp med att säga att jag fungerar. Sedan tänkte jag om och förstod att budskapet var. Nu ser du hur tacksam du ska vara. Det kanske var så att jag börjat ta det för givet och fick en liten påminnelse.

Så fast ryggen fortfarande protesterar och tån inte mår särskilt bra än så är jag så tacksam. Och nästa vecka är osteopaten tillbaka från semestern.

 

22 augusti, 2016

Bruten tå och Pokémon Go

Förra måndagen tjongade jag in lilltån i en säng. Jag skrek så högt att sonen plockade fram allt som fanns i första förbandsväg och googlade på vad som kunde göras åt skadan. Jag visste redan innan att det inte går att göra något. Så det vara bara att tejpa ihop den med tån bredvid, lägga foten i högläge och stoppa i sig Ipren och Alvedon.

När den värsta smärtan lagt sig tyckte jag att det var rätt så spännande. Jag har aldrig brutit något förut. Nu har jag provat. Så det blir inte fler gånger.

För första gången fick jag också prova på det här med kryckor. Dom har jag mest använt för att hålla andra människors fötter borta från min tå. Det går inte fort när jag är ute och spatserar, men efter att jag införskaffat ett par nya skor så går det ändå ganska bra.

Problemet med kryckor är att jag inte kan spela Pokémon Go när jag är ute på promenad. Ja…jag tillhör dom som fastnat för det.  Det började med att jag var nyfiken på vad det var sonen gjorde när han plötsligt började gå ut på promenader helt frivilligt. Jag följde med honom några gånger och fick lära mig några trix. Vi var också ute på några nattliga räder och tog över gym (Ni som spelar vet vad det är…ni andra behöver inte veta). Det var så spännande tyckte jag att jag viskade hela tiden. Vilket jag blev tillsagd mer än en gång att det inte var nödvändigt.

Numera har han tröttnat men jag fortsätter oförtrutet att jaga dom små figurerna. Det vill säga när jag inte sitter med tån i vädret och är sur för att jag inte kan gå ut. Men om man nu nödvändigtvis ska bryta tån är det smart att göra det under OS…

19 januari, 2016

Dags att skaffa fler energibollar

Jag har börjat året med att försöka vara mer strukturerad. Tidigare har jag undvikit att göra upp planer för hur mycket jag ska hinna på en dag för att undvika stress. Dessutom har jag helt valt bort att jobba dom dagar jag har andra saker inbokade. Det här kommer inte att fungera i längden. Men har varit svårt att göra något åt då jag bara haft en energiboll i korgen varje dag.

Nu är det dags att hitta en lösning på det. Jag behöver två bollar nu. Som det ser ut nu i min kalender skulle det helt enkelt inte bli tid för något jobb alls annars. Det jag tänkt mig för att uppnå det är att helt enkelt ta hand om mig bättre. Jaha…undrar du nu…har människan inte gjort det tidigare…och om inte varför?

Det kan man sannerligen undra. Men att t.e.x. ta en paus för en stunds meditation och yoga varje dag har känts på tok för stressigt. Det här har jag tänkt att det ska kunna bytas ut mot ”att göra ingenting”. Det fungerar vissa dagar. Medan andra har vädret ställt till det, eller jag helt enkelt inte haft ro i kroppen att göra det. Från och med nu ska det bli ordning på detta.

Att äta har också gett en känsla av stress. Jag har gärna hoppat över frukost. Jättedumt! Men det har känts som att jag skulle hinna mer om jag inte slösade bort tid med att äta frukost varje dag. Mat med ordentlig näring till lunch ska det också bli framöver. Det duger inte med två mackor.

Det här känns som självklara saker. Inte så konstigt att energikorgen varit tom vissa dagar när jag inte gjort det självklara. Grejen är att jag inte haft ro i kroppen att göra det. Jag vet att det kommer att kännas onödigt och stressigt i början. Jag har bestämt mig för att ge det 21 dagar. Utvärdering den 3 februari alltså. Det finns en påminnelse om det i min kalender.

Den stund på dagen när jag är riktigt pigg är på kvällen. Det gör att jag får för lite sömn. Eftersom det är i det närmaste omöjligt att skaffa sig så många nya vanor på samma gång så låter jag ändring av sovvanor vara en stund. Nån måtta får det lov att vara!

7 december, 2015

Dipp tapp dipp tapp

Jag är wild and crazy i år och tänder alla fyra ljus på en gång

I år kör jag med en lite annan jultradition än vanligt. Dippen som alltid kommer efter jul kom redan efter första advent. Jag vet precis varför. Det har varit lite för mycket den här hösten. På många olika sätt. Att jag sedan, i sista sekund, bestämde mig för att det nog skulle storstädas och pyntas till första advent ändå gjorde att bägaren rann över.

Så det var bara att gilla läget och ta en veckas återhämtning. I dag vaknade jag betydligt lättare till sinnes. Jag önskar att alla skulle kunna ta sig den här möjligheten. Det är min fasta övertygelse att vi då skulle minska sjukskrivningarna på grund av utmattningssyndrom betydligt. Och som jag sagt förut. De pengar som staten tjänar på det borde jag få som tack för hjälpen. I alla fall hälften…

Under min återhämtningsvecka försökte jag göra så lite som möjligt. Allt jobbrelaterat gick fetbort. Jag använde mig av stoltricket så ofta som kropp och knopp tillät. Vilket inte skedde varje dag.

När jag känner att jag behöver återhämtning bestämmer jag i förväg hur många dagar som behövs. För mig är det bra. Dels för att jag inte behöver känna efter varje morgon om jag kommer att orka något. Dels för att jag mentalt förbereder mig för vilken dag jag ska prova igen. Den dagen brukar vara seg, vilket den är idag. Då gäller det att inte pressa sig, utan glädjas åt det som faktiskt blev gjort.

Nu ska jag processa lite papper som blivit liggande och sen är det slut för idag tack för idag.

 

11 november, 2015

Hur ska man förklara ett utmattningssyndrom?

Alla som drabbats av utmattningssyndrom säger samma sak. ”Det går inte att förklara för någon som inte varit där”. Ändå har jag tagit mig an den svåra uppgiften. I min föreläsning har jag valt att skrämmas. Att skaka om lyssnarna så de förstår allvaret. För det är ett stort problem som eskalerar med en oroväckande fart. Jag har pratat med andra som drabbats och historierna är i stort sett desamma. Därför kan jag säga att det som hände mig är det som sker. Det svåra för alla är att se signalerna i början. Det händer inte mig. Jag har läget under kontroll. Är de vanliga försvarsmekanismerna.

Förutom att berätta om det jag kallar resan ner i det svarta hålet använder jag mig av olika bilder för att göra det enklare att förstå. En av dom ska jag berätta om här.

Tänk er att hjärnan är en kabelhärva. Information och tankar rusar genom kablarna. Ofta i en rasande fart och lite kors och tvärs. När vi är stressade kan det bli en smula kaosartat. Det går inte riktigt att få grepp om det som rusar runt. När en kabelhärva blir överhettad händer samma sak som i hjärnan. Det börjar slå gnistor. Till en början inte så många och inte så stora.

För mig tog det sig uttryck i korta minnesbortfall. Plötsligt stod allt still och jag tappade tråden. Hur långa de här bortfallen var har jag ingen uppfattning om. De kan ha varit en sekund eller några minuter. Jag kunde mitt i ett samtal känna att nu har jag varit borta en stund. När hjärnan börjar fungera igen är det svårt att ta upp den tappade tråden. Du har säkert upplevt hur ni kommit in i ett rum och inte har en aning om vad det var ni skulle göra där. Eller får en strålande idé och när ni ska berätta den har glömt bort vad det var. Att stressnivån i kroppen är för hög då behöver jag inte tillägga. Fortsätter vi i samma tempo börjar kablarna brinna av. Du kan för ditt liv inte komma ihåg saker som du tidigare kunnat.

Till slut blir det kortslutning. Många kablar brinner av, andra blir skadade och några förblir hela. När jag ser det så här så passar ordet utbränd in i bilden. Det här är dagen då det är försent. Nu finns ingen chans att gå tillbaka till hur du en gång var. Men kroppen är fantastisk och börjar genast försöka laga ihop kablarna. Det tar naturligtvis en massa kraft och energi. Du hamnar nu i tillståndet total utmattning. När jag nått det här tillståndet rasade jag och sov i princip i sex månader. För några kan den här perioden pågå i flera år. Vissa tar sig inte upp alls under den här tiden. Jag klev upp en stund varje dag. Men att utföra några sysslor var i stort sett omöjligt.

Så småningom börjar kablarna läka ihop. Beroende på skadan tar det längre eller kortare tid. Jag har fortfarande kablar som inte läkt ihop. Vissa kommer aldrig att göra det. Att utmattningssyndrom leder till bestående hjärnskador vet forskare nu. Det passar bra in i den här bilden.

En av kablarna som jag fått att läka ihop är den där siffror fanns. Det här har jag verkligen fått kämpa med. Men jag har varit ihärdig. Att det var nödvändigt förstod jag när jag ständigt bokade biljetter på fel datum eller missade dag och tid för till exempel läkarbesök. Jag skrev upp det ordentligt i min kalender. Ändå var det något som inte klaffade när jag skulle omsätta dom siffrorna till verkligheten.

Många gånger har jag bokat biljetter fel. Jag har kommit till flygplatser och biljetten var bokad dagen innan. En gång hade jag bokat biljett en hel månad fel. Till slut gav jag upp och bad någon annan hjälpa mig. Jag litade inte på att det blev rätt även om jag kollade och dubbelkollade. Mitt försvar var att jag led av bokningsdyslexi.

Att komma ihåg ett tresiffrigt tal under den sekund det tar att läsa det på ett ställe och sen skriva in det på ett annat var helt omöjligt. Jag fick ta siffra för siffra och ändå hände det ibland att jag fick titta en extra gång. Många gånger blev det ändå fel. Det konstiga är att jag oftast kom ihåg koder och födelsedatum. Den informationen finns tydligen i en annan kabel. Telefonnummer och lösenord finns däremot i en kabel som blev halvt skadad.

Hur lagar man det här då? För det första sover man och låter hjärnan jobba själv. För det andra så tränar man. Jag har kämpat på med mina siffror. Vilket har varit så tröttande att jag fått ont i huvudet och sovit efter ett träningspass. Efter fem år har jag kommit så långt att jag kommer ihåg fyrsiffriga tal. Jag kan göra matematiska uträkningar som jag för något år sen inte ens drömde om att kunna göra. För det mesta bokar jag mina biljetter själv. Och det blir rätt!

4 november, 2015

Övar och övar och övar

En av dom övningar som jag rekommenderar är att ”göra ingenting” en stund varje dag. Det är inget jag på något sätt bemästrar. Oftast glömmer jag helt enkelt bort det. Sen har vi också dilemmat med att veta vad ”ingenting” är. Om jag lägger mig på soffan så somnar jag. Då gör jag något. Sover. Sätter jag mig i en fåtölj utan att göra något somnar jag också.

Det som fungerar bäst för mig är att sitta ute på en bänk. Jag passar på att göra det när jag är ute på promenad. Om jag inte glömmer det vill säga. Ibland tycker jag också att jag är för stressad för att hinna. Vad jag ska hem så snabbt och göra vet jag inte. När jag promenerar lyssnar jag alltid på en podcast. Att sätta sig på en bänk och fortsätta lyssna gills inte.

bänk

Alltså måste jag stänga av och sen börja göra ingenting. Att helt tömma hjärnan på tankar är helt omöjligt. I alla fall för mig. Därför är jag nöjd med om jag kan tänka på något annat än jobb eller vad jag ska laga för middag. Det är inte helt enkelt kan jag lova. Idag tog det minst en kvart innan jag hörde att fåglarna kvittrade. Några skulle säkert kalla det här för Mindfulness. Jag väljer att inte göra det. För mig låter det som att det är något man måste lära sig en teknik för. Och då blir det för pretentiöst och så struntar jag i det. Om jag kallar det för att ”göra ingenting” så lurar jag på nåt sätt mig själv.

På dagen tar jag ofta mina promenader på kyrkogården som ligger bara några hundra meter från där vi bor. Den är stor och det går lätt att få till en timmes promenad utan att gå runt den i flera varv. Det finns små skogsdungar som man kan gå igenom och låtsas att man är i den riktiga skogen. Framförallt är det rofyllt. De som bor här är inte så pratsamma om man säger så…

höst

Det här är den fjärde hösten jag bor i Göteborg. Jag har saknat de vackra höstfärgerna och tänkt att det blir nog inte så här. Men se där hade jag fel. I år är det färggrant och vackert. Min hittepåteori är att det är det vanliga höstvädret, regn och storm, som får löven att trilla av innan man hinner uppfatta höstfärgerna. I år har oktober varit i stort sett regnfri. Det kan bero på att jag i början av månaden köpte ny regnoverall till hunden. Om ni gör en insamling kan jag tänka mig att göra det nästa höst igen.

häck