14 april, 2016

Nu händer det spännande saker

Det har än en gång visat sig att min kloka väninna har rätt när hon säger ”Det kommer till mig” . Alltså att lugnt vänta tills bitarna faller på plats. Jag har länge haft min föreläsning klar. Gjort den några gånger. Men det har gått trögt med att sälja in mig. Jag har fortfarande problem med det här att använda telefonen. Jag har gjort några halvhjärtade försök och skickat ut tryckt material. Uppföljningen på det har det inte blivit mycket av. Jag har aldrig gett upp men måste erkänna att det stundvis känts hopplöst.

Då är det tur att jag har flera kloka väninnor. När jag en dag satt och beklagade mig kom hon på lösningen. ”Låna eller hyr en lokal, sprid ordet via sociala medier och prata med de kontakter du har på orten” Det lät ju bra. Men vad har jag för kontakter? Efter att mest ha suttit inom lägenhetens fyra väggar i flera år och dessutom flyttat till en ny stad är inte mitt nätverk så stort längre.

Min väninna som inte bara är klok utan också handlingskraftig med ett stort kontaktnät tog tag i saken. Och vips har jag en föreläsning i Sundsvall bokad. Det ena ledde till det andra och nu har jag två. Plus fler intresserade på andra orter i landet. Jag har inte berättat det än men hon är numera anställd som min manager.

När vi nu ändå funderade kring föreläsningar så växte en annan idé fram. Kanske vi ska samarbeta? Ett gott ledarskap, både på arbetsplatsen och över sitt eget liv, är viktigt för att undvika stressrelaterad ohälsa. Det är något som min väninna är expert på. Lite mer om vår gemensamma föreläsning kan ni läsa på första sidan.

Jag fick genom en närstående, låt oss kalla honom min sambo, veta att företaget han jobbar på letade precis efter en sådan utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter SKA alla arbetsplatser jobba med de här frågorna. Det kändes alltså som att vi var precis rätt i tid med vårt erbjudande. Det tar tid att vänja sig vid att skriva positiva saker om sig själv. Verkligen trycka på vad jag kan. Men efter några dagars knåpande på texten så blev den ivägskickad. Och responsen var mycket positiv! Nu fattas bara ett beslut i ledningsgruppen så är vi på gång. Här är det dags att förtydliga att han, som jag fortsätter kalla min sambo, inte är inblandad i beslutet.

Nu ska fler arbetsplatser informeras om vårt erbjudande. Nu är det bara fantasin, att komma på vilka, som stoppar oss.

Så det här med att formulera en önskan och sen lugnt vänta visade sig vara en effektiv metod. Attraktionslagen kallar vissa det. Jag kallar det ”Det kommer till mig”

Ps…Arbetsmiljöverket har gjort en liten film som jag tycker att ni ska titta på. Många oroande siffror presenteras. Utmaningen…DS

18 mars, 2015

Streetphoto

Nu utmanar jag mig själv i en rasande fart. I februari anmälde jag mig till en kurs i streetphoto och i lördags var det dags. Även fast jag fotograferat mycket tidigare så är jag pinsamt okunnig om min kameras funktioner. Olika typer av objektiv och vad som passar till vad är något som jag inte ens funderat på. När vi samlades för en genomgång blev jag lite smått svettig när jag hörde hur de andra slängde sig med termer jag bara vagt kände igen. Jag kände mig lite mindre bortkommen när kursledaren förklarade att det spelar ingen roll hur fin utrustning man har om man inte ser bilden. Han berättade också att om vi fick till en bra bild på en dag så skulle vi vara nöjda. Det minskade pressen betydligt.

Den stora utmaningen med streetphoto är att ha modet. Jag har tänkt så många gånger när jag sett intressanta personligheter på stan att jag skulle vilja fotografera dom men har aldrig vågat. Nu fick vi tips på hur vi skulle börja och hur vi skulle göra för att människor vi fotograferade inte skulle känna sig kränkta och bli arga eller irriterade.

Det visade sig vara mycket enklare än vad jag trodde innan. Alla vill ha uppmärksamhet och bekräftelse. Att förklara efteråt att jag tog bilden för att just den personen var snygg, cool, intressant eller något annat positivt, gjorde att jag kände mig som en glädjespridare hela dagen.

Idag var jag på stan en snabbis utan kamera. Jag upptäckte att jag tittade på folk på ett helt annat sätt nu. Jag såg speciella karaktärer överallt. Om jag blev så skadad efter bara en dag undrar jag hur det ska vara efter några månader.

Det här är helt klart beroendeframkallande. Nu gäller det bara att komma över tröskeln och våga sig ut själv på stan.

Posted in: Våga