Det pågår ett krig i min kropp

Det är inte så ofta jag berättar att jag har en bipolär II diagnos. Det har inget alls att göra med att det på något sätt känns skamligt. I mina bästa stunder kan jag till och med tycka att det är lite häftigt att vara ett vandrande äventyr. I mina mörka stunder känner jag mig dock som en börda för mina närmaste. Det är inte lätt att förstå sig på mig när jag inte ens gör det själv.

Anledningen till att jag inte berättar är att jag misstänker att det skulle ta fokus från det jag vill berätta om. Utmattningssyndrom. Jag vet hur vi fungerar när vi står framför stupet och vägrar inse att vi är på väg att ta klivet över branten. Förnekelse är bara förnamnet. Så om jag skulle säga att jag är bipolär vet jag att några skulle tänka…ahaaaa… då var det inte så konstigt att hon blev utbränd. Vi vill så gärna hitta anledningar till varför andra drabbas och dra slutsatsen att vi därför kommer att klara oss.

Jag vet med säkerhet att det inte var p.g.a min diagnos som jag smackade in i väggen. Det är nämligen konstaterat att min bipolaritet triggades igång av den antidepressiva medicinen jag åt första året. För en bipolär kan det bli en snedtändning av den typen av medicin. Den har naturligtvis alltid funnits där, men det var först då som det bröt ut i full galopp och jag fick börja medicinera och lära mig att handskas med den. Jag har alltid haft toppar och dalar som kanske varit lite högre och djupare än för ”vanligt folk”, men det har inte gått överstyr som det gjorde då. För inte så länge sen fick jag lära mig att den typen av bipolaritet kallas Bipolär III.

Att lida av sviterna efter ett utmattningssyndrom och samtidigt vara bipolär är en ständig kamp. Ofta känns det som att det pågår ett krig i min kropp. Jag måste hela tiden lyssna på och analysera det som känns för att veta hur jag ska handskas med det. ’

Det finns tre typer av depression. Vanlig klinisk depression, behandlas med antideppmedicin. Depression som en del av en bipolär episod och depression som ett symtom av ett utmattningssyndrom.

Eftersom jag, så gott som alltid, vill så mycket mer än min kropp och själ orkar med balanserar jag hela tiden på en skör tråd. Jag måste alltid planera in tid för återhämtning. Kortare eller längre beroende på vad jag gjort. Den typen av återhämtning, betyder för min del, att utsätta mig för så lite input som möjligt. Helst ska det vara tyst och lugnt omkring mig. Att då träffa folk som jag måste konversera med känns som ett oöverstigligt problem. Alltid dyker det upp nåt i samtalet som får hjärnan att snurra igång. Då måste jag istället dra mig tillbaka och tenderar att bli helt osocial.

Blir ett sånt tillstånd för långt kan jag å andra sidan misstänka att det är en låg period p.g.a bipolariteten. Under ett sånt tillstånd hjälper det att försiktigt putta ut mig i olika sociala sammanhang. Om jag grottar ner mig i djupet under för lång tid gör det svårare att ta sig ur.

Jag måste alltså hela tiden överlägga med mig själv i vilken typ av nedstämdhet jag befinner mig. Behöver jag några dagar till i min grotta, eller behöver jag sticka ut näsan i verkligheten? Samtidigt pågår det ett liv runt omkring mig som jag måste anpassa mig till.