Sårbarhet

Min övertygelse är att det krävs en sårbarhet för att bli utbränd. Det är inte mängden jobb som är grundorsaken. Många jobbar långt mer än 40 timmar i veckan och blir ändå inte utbrända.

Sårbarheten kan till exempel vara en sorg, skilsmässa, sjukdom, ekonomiska problem eller annat. Min sårbarhet är min psykiska sjukdom. Jag är bipolär. Det här är ingenting man plötsligt insjuknar i. Däremot kan det förvärras av olika saker. Det första året jag var sjuk blev jag ordinerad antidepressiv medicin. Den behandlingsform som är mest vanligast vid utmattningssyndrom. Eftersom jag inte då hade fått diagnosen, så tänkte läkaren inte heller på att antidepressiva preparat förvärrar tillståndet för bipolära. Som min psykiatriker senare sa ”I bästa fall har den varit verkningslös”

Så här i efterhand kan jag tydligt se att jag haft bipolära tendenser sedan tonåren. Inget jag eller min omgivning reagerat på. Min mamma uttryckte det så här vid ett till fälle ”Antingen är det full gas eller ingenting”

Jag ser och förstår att den antidepressiva medicinen förvärrade min sjukdom. Det var under det året som den blommade ut för fullt. Att bo i en kropp som inte orkar kliva upp samtidigt som du är hypoman är inget lättsamt tillstånd. Det som märktes mest för mig och mina nära var att jag blev okontrollerat arg för småsaker. Ilska är ett vanligt tillstånd och en varningssignal på att kurvan är på väg uppåt. När hjärnan går på högvarv och idéerna sprutar är alla andra så ofattbart trögtänkta och långsamma. Det leder till frustration, irritation och till slut ilska.

Att det var en orsak till att jag gick in i väggen förstår jag när jag tittar på det utifrån och med perspektiv. Jag trodde att mina hypomana perioder var mitt normaltillstånd. När saker bara flöt ur händerna och ingenting var omöjligt. Allt under det var att underprestera. Inte så konstigt att jag hela tiden tyckte att jag fick för lite gjort och aldrig var nöjd.

När det gäller bipolaritet förklaras det oftast med maniska och depressiva perioder som avlöser varandra med varierande mellanrum. Eller som i mitt fall, eftersom jag är bipolär 2, hypomana och nedstämda perioder. Nu är det inte riktigt så enkelt tycker jag. Det finns ett mönster även under perioderna mellan episoderna (som ett maniskt tillstånd efterföljt av en depressiv kallas).

Jag skulle vilja förklara perioderna så här:

Hög snäll – Älskar hela världen och visar det. Sätter igång projekt.

Låg arg  – Kom inte hit och stör!

Låg snäll – Känner sig övergiven och ensam.

Hög arg  – Nu jävlar ska vi göra upp med alla illasinnade dumskallar! Var gömmer ni er?

Det är signalerna som uppträder under perioden Hög arg som jag måste lägga märke till. Förutom att jag lätt blir arg, tappar jag då sömnen. Jag vet då att en hypoman period är i antågande och det gäller att bromsa den i tid. Ju högre den toppen blir desto djupare blir nedstämdheten som alltid följer efter. Det här är svårt. Det är härligt att känna sig oövervinnelig. Så ibland struntar jag i det och kör på. Vilket jag alltid ångrar när jag sedan ligger utslagen och inte orkar göra något alls.