26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.