26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.

25 augusti, 2016

Jag har en kropp som fungerar

Det har varit mitt mantra i flera år nu. När gammeldomen börjar smyga sig på och håret grånar, har jag alltid sagt…så länge kroppen fungerar är jag nöjd. Och då menar jag fungerar på det sätt som jag vill. Jag har avskrivit min önska om att springa maraton och jag kan inte bli elitgymnast, men på det stora hela så är jag nöjd. Min kropp har inte ens fattat att jag klev in i klimakteriet för flera år sedan. Så några symtom av det har jag inte sett röken till.

Jag har dragits med en kass rygg i decennier. Många har besöken varit hos diverse kiropraktorer och naprapater genom åren. Med åren har vi lärt oss att ta hand om varandra min rygg och jag. Någon stund på spikmattan ibland, några uppmjukande rörelser en stund efter jag klivit upp och regelbundna besök hos en osteopat är det som behövs. Att inte göra några akrobatiska övningar när jag är nyvaken är det viktigaste. Den vill ha en mjukstart på morgonen min rygg.

När jag skulle resa hem från en veckas semester hos dottern i Sollefteå förra veckan glömde jag tillfälligt bort det. Direkt jag klev upp så började jag packa. Och vips så kände jag hur det gled till nere i ländryggen. Om jag inte rasar ihop på golvet direkt, vilket bara har hänt två gånger, så brukar det stanna med en låsning. Men! Då måste jag gå sakta omkring resten av dagen. Den här dagen var det inte ett alternativ då jag skulle sitta på ett tåg i tio timmar. Hur som helst…efter diverse åtgärder, tog jag mig i alla fall hem. På vägen försökte jag boka en tid hos min osteopat. Som så klart fortfarande har semester. Jag insåg då att det här med regelbundet inte riktigt varit med sanningen överensstämmande det sista halvåret.

Eftersom det förra veckan var kulturkalas i stan så var min tanke att stilla promenera runt och ta del av utbudet. Perfekt för kropp och själ. Det blev inget av med det. Den olycksaliga tåolyckan inträffade på måndag morgon. Så där satt jag. Det pågick en ständig kamp mellan tå, rygg och själ. En tå som ville sitta still, en rygg som ville gå och en själ som ville vara kulturell.

Min första tanke var då att det var kroppen som sa till mig…där fick du! Sluta upp med att säga att jag fungerar. Sedan tänkte jag om och förstod att budskapet var. Nu ser du hur tacksam du ska vara. Det kanske var så att jag börjat ta det för givet och fick en liten påminnelse.

Så fast ryggen fortfarande protesterar och tån inte mår särskilt bra än så är jag så tacksam. Och nästa vecka är osteopaten tillbaka från semestern.

 

4 november, 2015

Övar och övar och övar

En av dom övningar som jag rekommenderar är att ”göra ingenting” en stund varje dag. Det är inget jag på något sätt bemästrar. Oftast glömmer jag helt enkelt bort det. Sen har vi också dilemmat med att veta vad ”ingenting” är. Om jag lägger mig på soffan så somnar jag. Då gör jag något. Sover. Sätter jag mig i en fåtölj utan att göra något somnar jag också.

Det som fungerar bäst för mig är att sitta ute på en bänk. Jag passar på att göra det när jag är ute på promenad. Om jag inte glömmer det vill säga. Ibland tycker jag också att jag är för stressad för att hinna. Vad jag ska hem så snabbt och göra vet jag inte. När jag promenerar lyssnar jag alltid på en podcast. Att sätta sig på en bänk och fortsätta lyssna gills inte.

bänk

Alltså måste jag stänga av och sen börja göra ingenting. Att helt tömma hjärnan på tankar är helt omöjligt. I alla fall för mig. Därför är jag nöjd med om jag kan tänka på något annat än jobb eller vad jag ska laga för middag. Det är inte helt enkelt kan jag lova. Idag tog det minst en kvart innan jag hörde att fåglarna kvittrade. Några skulle säkert kalla det här för Mindfulness. Jag väljer att inte göra det. För mig låter det som att det är något man måste lära sig en teknik för. Och då blir det för pretentiöst och så struntar jag i det. Om jag kallar det för att ”göra ingenting” så lurar jag på nåt sätt mig själv.

På dagen tar jag ofta mina promenader på kyrkogården som ligger bara några hundra meter från där vi bor. Den är stor och det går lätt att få till en timmes promenad utan att gå runt den i flera varv. Det finns små skogsdungar som man kan gå igenom och låtsas att man är i den riktiga skogen. Framförallt är det rofyllt. De som bor här är inte så pratsamma om man säger så…

höst

Det här är den fjärde hösten jag bor i Göteborg. Jag har saknat de vackra höstfärgerna och tänkt att det blir nog inte så här. Men se där hade jag fel. I år är det färggrant och vackert. Min hittepåteori är att det är det vanliga höstvädret, regn och storm, som får löven att trilla av innan man hinner uppfatta höstfärgerna. I år har oktober varit i stort sett regnfri. Det kan bero på att jag i början av månaden köpte ny regnoverall till hunden. Om ni gör en insamling kan jag tänka mig att göra det nästa höst igen.

häck