26 mars, 2019

Vad jobbar du med?

Det är en vanlig fråga. Jag ställer den också. Länge visste jag inte vad jag skulle svara. I början när jag var sjukskriven på heltid och sa det…så kom kommentaren…men du ser ju inte sjuk ut? Vad säger man då? Jo du vet…jag är egentligen bara lat och vill vara hemma och slappa ett tag…så jag säger ett jag är utbränd…smart va?!

När vi flyttade till lägenheten vi bor i nu frågade en av grannarna. Vad gör du? Och då var inte frågan gällande vad jag gjorde precis där och då. Utan underförstått. Vad jobbar du med? Jag gör ingenting blev mitt svar. Kanske inte så genomtänkt och inte helt sant. Men det var lättare att säga det än att förklara. Stämningen blev lite konstig. Det är ju inte varje dag folk stöter på en tvättäkta lyxhustru. Även om Lunden (där vi bor) gränsar till Örgryte.

Jag föreläser är det bästa svaret har jag kommit på. Vilket också är sant. Men inte i den omfattningen att jag skulle kunna kalla det mitt jobb. Det finns flera orsaker till varför jag inte gör det. Men det tar vi en annan gång.

Jag jobbar med mitt eget. Så jag lägger tiden när jag själv vill och kan ta jobbet med mig. Perfekt svar om man vill verka lite mystisk och väcka nyfikenhet. Vilket jag oftast inte vill.

De senaste månaderna har jag skaffat ett perfekt alibi. Möt Viggo. Mitt nya ”jobb”.

Viggo tycker inte om att vara ensam utan behöver någon att hänga med när husse och matte jobbar. Jag behöver en ursäkt till varför jag går hemma hela dagarna. Perfekt match!

Sanningen är den att jag jobbar heltid med att hålla koll på mig själv.

Utveckla strategier för att hålla ihop den här människan som är jag. Vilket är jättefrustrerande. Det är snart 9 år sedan jag kraschade. 9 år!! Och fortfarande måste jag varje dag tänka mig för så jag inte gör för mycket. Dra i bromsen fast det är så mycket jag vill göra. Det jag ”borde” göra har jag slutat med för länge sen.

När jag ska göra något speciellt. Till exempel hålla en föreläsning. Så markerar jag en dag innan och minst två dagar efter i kalendern, där jag inte ska göra någonting. Om föreläsningen är på kvällen gör jag ett tidsschema som börjar på morgonen. Vilken tid ska jag kliva upp, äta, promenera, duscha, klä mig, kolla så allt är med och gå hemifrån. Allt för att inte utsätta mig för minsta lilla stress och vara på plats i god tid. Om jag gör det så har jag lite marginal för om det inträffar nåt oförutsett. Jag blir inte superstressad om det till exempel blir nåt teknikstrul. Sen kommer två dagar för kroppen och knoppen att komma ner i varv igen.

Så ni hör. Jag är bra på strategier och hålla koll på mig själv. Jag vet mina gränser och jag vet när jag måste säga nej. Oftast.

I lördags gjorde jag flera roliga saker. Jag tränade på gymmet, jag deltog i ett Pokémonevent (ja…det finns fortfarande) och jag såg en konsert med Eric Gadd på trädgårn. Massa kul. Massa energi. Men trots det saker som det måste kompenseras för med återhämtning. Särskilt som veckan innan innehållit aktiviteter som krävt att hjärnan fått jobba lite mer än vanligt.

När jag i söndags fick frågan om jag ville följa med på en dagsutflykt till Tjörn så sa hela min kropp att NEJ! det vill du inte. Men jag kände mig så förfärligt tråkig att tacka nej, så jag gav mig själv en ursäkt. Jag skulle gå på loppis. En promenad ner till Gamlestan med kameran och besöka två loppisar kändes som en lagom plan för dagen.

Det tog emot som sjutton innan jag kom iväg. Jag satt i soffan och hittade på en massa saker som jag bara måste ”kolla upp” på datorn innan jag gick. Här borde jag känna mig själv så bra att jag skulle ha lagt mig ner på soffan och dragit en filt över mig. Men solen sken och jag kände mig tråkig. Så jag tog ett djupt andetag, stoppade ner kameran i ryggsäcken och gav mig iväg.

Jag började gå utan större entusiasm. Vid första bästa hållplats hoppade jag på vagnen istället. Vilken ursäkten var har jag glömt. Jag besökte dom två loppisarna. Såg säkert ut som att jag gick och spanade efter fynd. Men var egentligen helt frånvarande. Men nu hade jag i alla fall gjort något. Så nu kunde jag ta vagnen hem med gott samvete.

När vagnen kom så stod jag vid dörren och väntade på att folk skulle kliva av. Det vara bara det att sen glömde jag att kliva på. Jag bara stod kvar och såg hur dörrarna stängdes och vagnen gick…

29 maj, 2016

Jag gör skillnad

Jag har fått bevis på att jag gör skillnad. Vilket känns väldigt bra. En föreläsning i höstas ledde till att två lyssnare sa upp sig efter att de insett att de var i riskzonen för att bränna ut sig. Efter en av de senaste gick en lyssnare till chefen och sa att ”nu måste vi göra något åt min arbetssituation!” Det är precis det här jag vill uppnå. Lyssnarna ska inse att situationen är riskfylld och göra något åt det.

Det blev tre föreläsningar i Sundsvall. Alla av olika karaktär. Men budskapet var detsamma. En dag är det försent. Den vanligaste frågan är…hur ska jag kunna hjälpa någon i min närhet som jag ser är på väg att drabbas. En viktig fråga som är svår att besvara.

Jag jämför det med att missbruksbeteende där förnekelse är ett av symtomen. I dom fallen hjälper ofta en intervention. Det kanske är lösningen i dom här fallen också. Det är så lätt att manipulera dom som påpekar att de ser något som inte ser bra ut. Att det är för deras eget bästa att lyssna på när andra ser signaler är jättesvårt.

Enligt UNESCO lider en miljon människor i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Jag kan inte låta bli att tänka på att om det varit en fysisk sjukdom hade långt mer resurser satts in för att göra något åt det. Kostnaden för samhället uppgår till 70 miljarder kronor per år. I genomsnitt är det 70 000 kr per person. (Det här med siffror är inte riktigt min grej sedan jag brände bort den delen av hjärnan. Men jag utgår från den siffran nu). Då betyder det att jag bara genom dom föreläsningar jag haft hittills sparat in 210 000 kr av våra skattepengar. Det går bra att skicka dom till mig.

14 april, 2016

Nu händer det spännande saker

Det har än en gång visat sig att min kloka väninna har rätt när hon säger ”Det kommer till mig” . Alltså att lugnt vänta tills bitarna faller på plats. Jag har länge haft min föreläsning klar. Gjort den några gånger. Men det har gått trögt med att sälja in mig. Jag har fortfarande problem med det här att använda telefonen. Jag har gjort några halvhjärtade försök och skickat ut tryckt material. Uppföljningen på det har det inte blivit mycket av. Jag har aldrig gett upp men måste erkänna att det stundvis känts hopplöst.

Då är det tur att jag har flera kloka väninnor. När jag en dag satt och beklagade mig kom hon på lösningen. ”Låna eller hyr en lokal, sprid ordet via sociala medier och prata med de kontakter du har på orten” Det lät ju bra. Men vad har jag för kontakter? Efter att mest ha suttit inom lägenhetens fyra väggar i flera år och dessutom flyttat till en ny stad är inte mitt nätverk så stort längre.

Min väninna som inte bara är klok utan också handlingskraftig med ett stort kontaktnät tog tag i saken. Och vips har jag en föreläsning i Sundsvall bokad. Det ena ledde till det andra och nu har jag två. Plus fler intresserade på andra orter i landet. Jag har inte berättat det än men hon är numera anställd som min manager.

När vi nu ändå funderade kring föreläsningar så växte en annan idé fram. Kanske vi ska samarbeta? Ett gott ledarskap, både på arbetsplatsen och över sitt eget liv, är viktigt för att undvika stressrelaterad ohälsa. Det är något som min väninna är expert på. Lite mer om vår gemensamma föreläsning kan ni läsa på första sidan.

Jag fick genom en närstående, låt oss kalla honom min sambo, veta att företaget han jobbar på letade precis efter en sådan utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter SKA alla arbetsplatser jobba med de här frågorna. Det kändes alltså som att vi var precis rätt i tid med vårt erbjudande. Det tar tid att vänja sig vid att skriva positiva saker om sig själv. Verkligen trycka på vad jag kan. Men efter några dagars knåpande på texten så blev den ivägskickad. Och responsen var mycket positiv! Nu fattas bara ett beslut i ledningsgruppen så är vi på gång. Här är det dags att förtydliga att han, som jag fortsätter kalla min sambo, inte är inblandad i beslutet.

Nu ska fler arbetsplatser informeras om vårt erbjudande. Nu är det bara fantasin, att komma på vilka, som stoppar oss.

Så det här med att formulera en önskan och sen lugnt vänta visade sig vara en effektiv metod. Attraktionslagen kallar vissa det. Jag kallar det ”Det kommer till mig”

Ps…Arbetsmiljöverket har gjort en liten film som jag tycker att ni ska titta på. Många oroande siffror presenteras. Utmaningen…DS

11 november, 2015

Hur ska man förklara ett utmattningssyndrom?

Alla som drabbats av utmattningssyndrom säger samma sak. ”Det går inte att förklara för någon som inte varit där”. Ändå har jag tagit mig an den svåra uppgiften. I min föreläsning har jag valt att skrämmas. Att skaka om lyssnarna så de förstår allvaret. För det är ett stort problem som eskalerar med en oroväckande fart. Jag har pratat med andra som drabbats och historierna är i stort sett desamma. Därför kan jag säga att det som hände mig är det som sker. Det svåra för alla är att se signalerna i början. Det händer inte mig. Jag har läget under kontroll. Är de vanliga försvarsmekanismerna.

Förutom att berätta om det jag kallar resan ner i det svarta hålet använder jag mig av olika bilder för att göra det enklare att förstå. En av dom ska jag berätta om här.

Tänk er att hjärnan är en kabelhärva. Information och tankar rusar genom kablarna. Ofta i en rasande fart och lite kors och tvärs. När vi är stressade kan det bli en smula kaosartat. Det går inte riktigt att få grepp om det som rusar runt. När en kabelhärva blir överhettad händer samma sak som i hjärnan. Det börjar slå gnistor. Till en början inte så många och inte så stora.

För mig tog det sig uttryck i korta minnesbortfall. Plötsligt stod allt still och jag tappade tråden. Hur långa de här bortfallen var har jag ingen uppfattning om. De kan ha varit en sekund eller några minuter. Jag kunde mitt i ett samtal känna att nu har jag varit borta en stund. När hjärnan börjar fungera igen är det svårt att ta upp den tappade tråden. Du har säkert upplevt hur ni kommit in i ett rum och inte har en aning om vad det var ni skulle göra där. Eller får en strålande idé och när ni ska berätta den har glömt bort vad det var. Att stressnivån i kroppen är för hög då behöver jag inte tillägga. Fortsätter vi i samma tempo börjar kablarna brinna av. Du kan för ditt liv inte komma ihåg saker som du tidigare kunnat.

Till slut blir det kortslutning. Många kablar brinner av, andra blir skadade och några förblir hela. När jag ser det så här så passar ordet utbränd in i bilden. Det här är dagen då det är försent. Nu finns ingen chans att gå tillbaka till hur du en gång var. Men kroppen är fantastisk och börjar genast försöka laga ihop kablarna. Det tar naturligtvis en massa kraft och energi. Du hamnar nu i tillståndet total utmattning. När jag nått det här tillståndet rasade jag och sov i princip i sex månader. För några kan den här perioden pågå i flera år. Vissa tar sig inte upp alls under den här tiden. Jag klev upp en stund varje dag. Men att utföra några sysslor var i stort sett omöjligt.

Så småningom börjar kablarna läka ihop. Beroende på skadan tar det längre eller kortare tid. Jag har fortfarande kablar som inte läkt ihop. Vissa kommer aldrig att göra det. Att utmattningssyndrom leder till bestående hjärnskador vet forskare nu. Det passar bra in i den här bilden.

En av kablarna som jag fått att läka ihop är den där siffror fanns. Det här har jag verkligen fått kämpa med. Men jag har varit ihärdig. Att det var nödvändigt förstod jag när jag ständigt bokade biljetter på fel datum eller missade dag och tid för till exempel läkarbesök. Jag skrev upp det ordentligt i min kalender. Ändå var det något som inte klaffade när jag skulle omsätta dom siffrorna till verkligheten.

Många gånger har jag bokat biljetter fel. Jag har kommit till flygplatser och biljetten var bokad dagen innan. En gång hade jag bokat biljett en hel månad fel. Till slut gav jag upp och bad någon annan hjälpa mig. Jag litade inte på att det blev rätt även om jag kollade och dubbelkollade. Mitt försvar var att jag led av bokningsdyslexi.

Att komma ihåg ett tresiffrigt tal under den sekund det tar att läsa det på ett ställe och sen skriva in det på ett annat var helt omöjligt. Jag fick ta siffra för siffra och ändå hände det ibland att jag fick titta en extra gång. Många gånger blev det ändå fel. Det konstiga är att jag oftast kom ihåg koder och födelsedatum. Den informationen finns tydligen i en annan kabel. Telefonnummer och lösenord finns däremot i en kabel som blev halvt skadad.

Hur lagar man det här då? För det första sover man och låter hjärnan jobba själv. För det andra så tränar man. Jag har kämpat på med mina siffror. Vilket har varit så tröttande att jag fått ont i huvudet och sovit efter ett träningspass. Efter fem år har jag kommit så långt att jag kommer ihåg fyrsiffriga tal. Jag kan göra matematiska uträkningar som jag för något år sen inte ens drömde om att kunna göra. För det mesta bokar jag mina biljetter själv. Och det blir rätt!