26 mars, 2019

Vad jobbar du med?

Det är en vanlig fråga. Jag ställer den också. Länge visste jag inte vad jag skulle svara. I början när jag var sjukskriven på heltid och sa det…så kom kommentaren…men du ser ju inte sjuk ut? Vad säger man då? Jo du vet…jag är egentligen bara lat och vill vara hemma och slappa ett tag…så jag säger ett jag är utbränd…smart va?!

När vi flyttade till lägenheten vi bor i nu frågade en av grannarna. Vad gör du? Och då var inte frågan gällande vad jag gjorde precis där och då. Utan underförstått. Vad jobbar du med? Jag gör ingenting blev mitt svar. Kanske inte så genomtänkt och inte helt sant. Men det var lättare att säga det än att förklara. Stämningen blev lite konstig. Det är ju inte varje dag folk stöter på en tvättäkta lyxhustru. Även om Lunden (där vi bor) gränsar till Örgryte.

Jag föreläser är det bästa svaret har jag kommit på. Vilket också är sant. Men inte i den omfattningen att jag skulle kunna kalla det mitt jobb. Det finns flera orsaker till varför jag inte gör det. Men det tar vi en annan gång.

Jag jobbar med mitt eget. Så jag lägger tiden när jag själv vill och kan ta jobbet med mig. Perfekt svar om man vill verka lite mystisk och väcka nyfikenhet. Vilket jag oftast inte vill.

De senaste månaderna har jag skaffat ett perfekt alibi. Möt Viggo. Mitt nya ”jobb”.

Viggo tycker inte om att vara ensam utan behöver någon att hänga med när husse och matte jobbar. Jag behöver en ursäkt till varför jag går hemma hela dagarna. Perfekt match!

Sanningen är den att jag jobbar heltid med att hålla koll på mig själv.

Utveckla strategier för att hålla ihop den här människan som är jag. Vilket är jättefrustrerande. Det är snart 9 år sedan jag kraschade. 9 år!! Och fortfarande måste jag varje dag tänka mig för så jag inte gör för mycket. Dra i bromsen fast det är så mycket jag vill göra. Det jag ”borde” göra har jag slutat med för länge sen.

När jag ska göra något speciellt. Till exempel hålla en föreläsning. Så markerar jag en dag innan och minst två dagar efter i kalendern, där jag inte ska göra någonting. Om föreläsningen är på kvällen gör jag ett tidsschema som börjar på morgonen. Vilken tid ska jag kliva upp, äta, promenera, duscha, klä mig, kolla så allt är med och gå hemifrån. Allt för att inte utsätta mig för minsta lilla stress och vara på plats i god tid. Om jag gör det så har jag lite marginal för om det inträffar nåt oförutsett. Jag blir inte superstressad om det till exempel blir nåt teknikstrul. Sen kommer två dagar för kroppen och knoppen att komma ner i varv igen.

Så ni hör. Jag är bra på strategier och hålla koll på mig själv. Jag vet mina gränser och jag vet när jag måste säga nej. Oftast.

I lördags gjorde jag flera roliga saker. Jag tränade på gymmet, jag deltog i ett Pokémonevent (ja…det finns fortfarande) och jag såg en konsert med Eric Gadd på trädgårn. Massa kul. Massa energi. Men trots det saker som det måste kompenseras för med återhämtning. Särskilt som veckan innan innehållit aktiviteter som krävt att hjärnan fått jobba lite mer än vanligt.

När jag i söndags fick frågan om jag ville följa med på en dagsutflykt till Tjörn så sa hela min kropp att NEJ! det vill du inte. Men jag kände mig så förfärligt tråkig att tacka nej, så jag gav mig själv en ursäkt. Jag skulle gå på loppis. En promenad ner till Gamlestan med kameran och besöka två loppisar kändes som en lagom plan för dagen.

Det tog emot som sjutton innan jag kom iväg. Jag satt i soffan och hittade på en massa saker som jag bara måste ”kolla upp” på datorn innan jag gick. Här borde jag känna mig själv så bra att jag skulle ha lagt mig ner på soffan och dragit en filt över mig. Men solen sken och jag kände mig tråkig. Så jag tog ett djupt andetag, stoppade ner kameran i ryggsäcken och gav mig iväg.

Jag började gå utan större entusiasm. Vid första bästa hållplats hoppade jag på vagnen istället. Vilken ursäkten var har jag glömt. Jag besökte dom två loppisarna. Såg säkert ut som att jag gick och spanade efter fynd. Men var egentligen helt frånvarande. Men nu hade jag i alla fall gjort något. Så nu kunde jag ta vagnen hem med gott samvete.

När vagnen kom så stod jag vid dörren och väntade på att folk skulle kliva av. Det vara bara det att sen glömde jag att kliva på. Jag bara stod kvar och såg hur dörrarna stängdes och vagnen gick…