26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.

15 september, 2017

Stressa inte upp dig över saker du inte kan påverka

Jag brukar påpeka för andra att det är onödigt att stressa upp sig över saker du inte kan påverka. Det är en onödig stress som tar en massa energi. Jag brukar vara duktig på det här. Tänker när jag står i ”fel kö” att nu kan jag träna på att inte stressa upp mig. Hamnar jag i bilkö så kopplar jag av en stund och lyssnar på radio eller ägnar mig åt att tänka på nåt trevligt.

Den senaste tiden har jag dragits med en grundstress och rastlöshet. Jag tycker att jag lyckats handskas med det riktigt bra. Medicinen brukar varit att jobba lite mindre och vistas mer utomhus. Den här veckan gick det helt åt skogen med det. På veckoplaneringen stod det att jag skulle bestämma mig för vilken mjukvara jag ska använda för mina webbkurser (det ska jag berätta om vid ett annat tillfälle). Och spela in en film på mig själv så jag ser hur jag ser ut när jag föreläser.

Jag började med att leta efter ett program som är en plattform för webbkurser och inte kostar en halv förmögenhet varje månad. Vilket låter betydligt lättare än vad det var. Efter många timmar hade jag i alla fall bestämt mig och installerat. Det här gjorde att stressnivån slog nya rekord. Och jag borde ha tagit det lugnt resten av veckan. Men det var ju det här med filminspelningen också…

Vilket inte heller var så lätt, och gick så snabbt, som jag trodde innan. Eftersom jag måste stå en bit ifrån telefonen så tog den inte upp ljudet så bra.

Den här gången slet jag inte mitt hår av frustration, utan åkte lugnt och stilla och köpte en mikrofon. Mycket duktigt med tanke på stressen i kroppen. Glad i hågen påbörjade jag min inspelning igen. Och det låter skit! Jag har provat den i flera telefoner och datorer. Det låter lika illa i alla. Så nu måste jag åka tillbaka till affären och försöka få byta den. Men det skjuter jag glatt upp till nästa vecka.

I stället ska jag packa matsäck, åka ut till någon av öarna och blåsa ur skallen. Men först ska jag bara…

21 januari, 2016

Att-göra-lista?

Finns det något mer stressande än Att-göra-listor? I alla fall dom som är så långa att man inte hinner göra det som står på dom. Jag har testat många metoder för detta. Till slut bestämde jag mig för att inte göra någon lista alls. Det har jag inte heller, med några få undantag, gjort på flera år.

Nu när jag har flera saker jag måste ta itu med så blir det för ostrukturerat om jag inte gör en lista. Trodde jag… Men så var det inte. Jag har nämligen skaffat mig en annan metod.

Jag har spaltat ner det jag anser att jag måste göra för att det ska bli nåt resultat av mitt jobb. Till exempel är en dag vikt åt pappersjobb och en annan åt kundkontakter. Det är liksom ingen mening att starta företag och sen inte göra något för att det ska bli några jobb. Nåväl…dessa arbetsuppgifter har jag sedan skrivit ner i en alldeles egen kalender. En uppgift för varje dag. Och så bestämmer jag en tid jag ska jobba och inte att uppgiften ska bli klar.

Hinner jag inte med så gör jag en notering om det. Bot och bättring i planeringen till nästa gång. INTE tänka tanken att flytta över det till nästa dag eller ”jobba över”. Går uppgiften snabbare än två timmar gör jag en notering om det. Men här fortsätter jag med annat tills arbetstiden är slut. Kanske något jag inte hann med en tidigare dag, eller något helt annat.

Det här gör att jag känner mindre stress. Istället för att se berget av arbetsuppgifter framför sig och tänka…jag kollar Facebook, Instagram och Twitter först, för det är så jag gjort, och så går timmarna och ger ångest för att högen inte blev mindre.

Två timmar känns överkomligt och gör till och med att jag tycker att jag har tid med frukost.

25 november, 2015

Ska vi prata om det här med advent?

De senaste veckorna har FB och Instagram svämmat över av bilder på adventspysslande. Gardiner är bytta, julstjärnor och adventsljusstakar står i fönstren och adventsljusen är färdiga att tändas. Till och med en och annan julgran har kommit fram. För mig är det här oerhört stressande.

I affärerna har julsakerna stått framme i minst en månad nu och visst är det lätt att dras med av det. Jag blir mest sur när jag ser det. Jag förstår liksom inte meningen med att julen ska börja i slutet av september.

Jag har själv varit en julhitler som for runt som en tok för att allt skulle bli som det alltid varit tidigare år. När jag blev sjuk, och inte alls orkade, så insåg jag att det blev advent och jul ändå. Till och med en mycket lugnare och trivsammare jul.

När jag var liten var det betydligt mindre stress vid första advent. En stjärna i fönstret sattes upp på lördag kväll och det första ljuset tändes under högtidliga former på söndagen. Till det lite speciellt fika. Vi firade alltid första advent med en annan familj. Det finns bilder från varje år då jag och dottern i den andra familjen, klädda i klänning, tände det första ljuset. Det var en speciell känsla och man började längta till jul. Var det bara hos oss det var så? Eller hade ni adventspyntat en vecka innan?

Idag är det onsdag och jag har så smått börjat fundera på att börja städa. Här kommer minsann inga adventssaker fram före fredag! Inte dricks det glögg eller spelas julmusik heller. Nån ordning får det ändå lov att vara!

4 november, 2015

Övar och övar och övar

En av dom övningar som jag rekommenderar är att ”göra ingenting” en stund varje dag. Det är inget jag på något sätt bemästrar. Oftast glömmer jag helt enkelt bort det. Sen har vi också dilemmat med att veta vad ”ingenting” är. Om jag lägger mig på soffan så somnar jag. Då gör jag något. Sover. Sätter jag mig i en fåtölj utan att göra något somnar jag också.

Det som fungerar bäst för mig är att sitta ute på en bänk. Jag passar på att göra det när jag är ute på promenad. Om jag inte glömmer det vill säga. Ibland tycker jag också att jag är för stressad för att hinna. Vad jag ska hem så snabbt och göra vet jag inte. När jag promenerar lyssnar jag alltid på en podcast. Att sätta sig på en bänk och fortsätta lyssna gills inte.

bänk

Alltså måste jag stänga av och sen börja göra ingenting. Att helt tömma hjärnan på tankar är helt omöjligt. I alla fall för mig. Därför är jag nöjd med om jag kan tänka på något annat än jobb eller vad jag ska laga för middag. Det är inte helt enkelt kan jag lova. Idag tog det minst en kvart innan jag hörde att fåglarna kvittrade. Några skulle säkert kalla det här för Mindfulness. Jag väljer att inte göra det. För mig låter det som att det är något man måste lära sig en teknik för. Och då blir det för pretentiöst och så struntar jag i det. Om jag kallar det för att ”göra ingenting” så lurar jag på nåt sätt mig själv.

På dagen tar jag ofta mina promenader på kyrkogården som ligger bara några hundra meter från där vi bor. Den är stor och det går lätt att få till en timmes promenad utan att gå runt den i flera varv. Det finns små skogsdungar som man kan gå igenom och låtsas att man är i den riktiga skogen. Framförallt är det rofyllt. De som bor här är inte så pratsamma om man säger så…

höst

Det här är den fjärde hösten jag bor i Göteborg. Jag har saknat de vackra höstfärgerna och tänkt att det blir nog inte så här. Men se där hade jag fel. I år är det färggrant och vackert. Min hittepåteori är att det är det vanliga höstvädret, regn och storm, som får löven att trilla av innan man hinner uppfatta höstfärgerna. I år har oktober varit i stort sett regnfri. Det kan bero på att jag i början av månaden köpte ny regnoverall till hunden. Om ni gör en insamling kan jag tänka mig att göra det nästa höst igen.

häck