29 maj, 2016

Jag gör skillnad

Jag har fått bevis på att jag gör skillnad. Vilket känns väldigt bra. En föreläsning i höstas ledde till att två lyssnare sa upp sig efter att de insett att de var i riskzonen för att bränna ut sig. Efter en av de senaste gick en lyssnare till chefen och sa att ”nu måste vi göra något åt min arbetssituation!” Det är precis det här jag vill uppnå. Lyssnarna ska inse att situationen är riskfylld och göra något åt det.

Det blev tre föreläsningar i Sundsvall. Alla av olika karaktär. Men budskapet var detsamma. En dag är det försent. Den vanligaste frågan är…hur ska jag kunna hjälpa någon i min närhet som jag ser är på väg att drabbas. En viktig fråga som är svår att besvara.

Jag jämför det med att missbruksbeteende där förnekelse är ett av symtomen. I dom fallen hjälper ofta en intervention. Det kanske är lösningen i dom här fallen också. Det är så lätt att manipulera dom som påpekar att de ser något som inte ser bra ut. Att det är för deras eget bästa att lyssna på när andra ser signaler är jättesvårt.

Enligt UNESCO lider en miljon människor i Sverige av någon form av psykisk ohälsa. Jag kan inte låta bli att tänka på att om det varit en fysisk sjukdom hade långt mer resurser satts in för att göra något åt det. Kostnaden för samhället uppgår till 70 miljarder kronor per år. I genomsnitt är det 70 000 kr per person. (Det här med siffror är inte riktigt min grej sedan jag brände bort den delen av hjärnan. Men jag utgår från den siffran nu). Då betyder det att jag bara genom dom föreläsningar jag haft hittills sparat in 210 000 kr av våra skattepengar. Det går bra att skicka dom till mig.

14 april, 2016

Nu händer det spännande saker

Det har än en gång visat sig att min kloka väninna har rätt när hon säger ”Det kommer till mig” . Alltså att lugnt vänta tills bitarna faller på plats. Jag har länge haft min föreläsning klar. Gjort den några gånger. Men det har gått trögt med att sälja in mig. Jag har fortfarande problem med det här att använda telefonen. Jag har gjort några halvhjärtade försök och skickat ut tryckt material. Uppföljningen på det har det inte blivit mycket av. Jag har aldrig gett upp men måste erkänna att det stundvis känts hopplöst.

Då är det tur att jag har flera kloka väninnor. När jag en dag satt och beklagade mig kom hon på lösningen. ”Låna eller hyr en lokal, sprid ordet via sociala medier och prata med de kontakter du har på orten” Det lät ju bra. Men vad har jag för kontakter? Efter att mest ha suttit inom lägenhetens fyra väggar i flera år och dessutom flyttat till en ny stad är inte mitt nätverk så stort längre.

Min väninna som inte bara är klok utan också handlingskraftig med ett stort kontaktnät tog tag i saken. Och vips har jag en föreläsning i Sundsvall bokad. Det ena ledde till det andra och nu har jag två. Plus fler intresserade på andra orter i landet. Jag har inte berättat det än men hon är numera anställd som min manager.

När vi nu ändå funderade kring föreläsningar så växte en annan idé fram. Kanske vi ska samarbeta? Ett gott ledarskap, både på arbetsplatsen och över sitt eget liv, är viktigt för att undvika stressrelaterad ohälsa. Det är något som min väninna är expert på. Lite mer om vår gemensamma föreläsning kan ni läsa på första sidan.

Jag fick genom en närstående, låt oss kalla honom min sambo, veta att företaget han jobbar på letade precis efter en sådan utbildning. Enligt Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter SKA alla arbetsplatser jobba med de här frågorna. Det kändes alltså som att vi var precis rätt i tid med vårt erbjudande. Det tar tid att vänja sig vid att skriva positiva saker om sig själv. Verkligen trycka på vad jag kan. Men efter några dagars knåpande på texten så blev den ivägskickad. Och responsen var mycket positiv! Nu fattas bara ett beslut i ledningsgruppen så är vi på gång. Här är det dags att förtydliga att han, som jag fortsätter kalla min sambo, inte är inblandad i beslutet.

Nu ska fler arbetsplatser informeras om vårt erbjudande. Nu är det bara fantasin, att komma på vilka, som stoppar oss.

Så det här med att formulera en önskan och sen lugnt vänta visade sig vara en effektiv metod. Attraktionslagen kallar vissa det. Jag kallar det ”Det kommer till mig”

Ps…Arbetsmiljöverket har gjort en liten film som jag tycker att ni ska titta på. Många oroande siffror presenteras. Utmaningen…DS

19 januari, 2016

Dags att skaffa fler energibollar

Jag har börjat året med att försöka vara mer strukturerad. Tidigare har jag undvikit att göra upp planer för hur mycket jag ska hinna på en dag för att undvika stress. Dessutom har jag helt valt bort att jobba dom dagar jag har andra saker inbokade. Det här kommer inte att fungera i längden. Men har varit svårt att göra något åt då jag bara haft en energiboll i korgen varje dag.

Nu är det dags att hitta en lösning på det. Jag behöver två bollar nu. Som det ser ut nu i min kalender skulle det helt enkelt inte bli tid för något jobb alls annars. Det jag tänkt mig för att uppnå det är att helt enkelt ta hand om mig bättre. Jaha…undrar du nu…har människan inte gjort det tidigare…och om inte varför?

Det kan man sannerligen undra. Men att t.e.x. ta en paus för en stunds meditation och yoga varje dag har känts på tok för stressigt. Det här har jag tänkt att det ska kunna bytas ut mot ”att göra ingenting”. Det fungerar vissa dagar. Medan andra har vädret ställt till det, eller jag helt enkelt inte haft ro i kroppen att göra det. Från och med nu ska det bli ordning på detta.

Att äta har också gett en känsla av stress. Jag har gärna hoppat över frukost. Jättedumt! Men det har känts som att jag skulle hinna mer om jag inte slösade bort tid med att äta frukost varje dag. Mat med ordentlig näring till lunch ska det också bli framöver. Det duger inte med två mackor.

Det här känns som självklara saker. Inte så konstigt att energikorgen varit tom vissa dagar när jag inte gjort det självklara. Grejen är att jag inte haft ro i kroppen att göra det. Jag vet att det kommer att kännas onödigt och stressigt i början. Jag har bestämt mig för att ge det 21 dagar. Utvärdering den 3 februari alltså. Det finns en påminnelse om det i min kalender.

Den stund på dagen när jag är riktigt pigg är på kvällen. Det gör att jag får för lite sömn. Eftersom det är i det närmaste omöjligt att skaffa sig så många nya vanor på samma gång så låter jag ändring av sovvanor vara en stund. Nån måtta får det lov att vara!

25 november, 2015

Ska vi prata om det här med advent?

De senaste veckorna har FB och Instagram svämmat över av bilder på adventspysslande. Gardiner är bytta, julstjärnor och adventsljusstakar står i fönstren och adventsljusen är färdiga att tändas. Till och med en och annan julgran har kommit fram. För mig är det här oerhört stressande.

I affärerna har julsakerna stått framme i minst en månad nu och visst är det lätt att dras med av det. Jag blir mest sur när jag ser det. Jag förstår liksom inte meningen med att julen ska börja i slutet av september.

Jag har själv varit en julhitler som for runt som en tok för att allt skulle bli som det alltid varit tidigare år. När jag blev sjuk, och inte alls orkade, så insåg jag att det blev advent och jul ändå. Till och med en mycket lugnare och trivsammare jul.

När jag var liten var det betydligt mindre stress vid första advent. En stjärna i fönstret sattes upp på lördag kväll och det första ljuset tändes under högtidliga former på söndagen. Till det lite speciellt fika. Vi firade alltid första advent med en annan familj. Det finns bilder från varje år då jag och dottern i den andra familjen, klädda i klänning, tände det första ljuset. Det var en speciell känsla och man började längta till jul. Var det bara hos oss det var så? Eller hade ni adventspyntat en vecka innan?

Idag är det onsdag och jag har så smått börjat fundera på att börja städa. Här kommer minsann inga adventssaker fram före fredag! Inte dricks det glögg eller spelas julmusik heller. Nån ordning får det ändå lov att vara!

11 november, 2015

Hur ska man förklara ett utmattningssyndrom?

Alla som drabbats av utmattningssyndrom säger samma sak. ”Det går inte att förklara för någon som inte varit där”. Ändå har jag tagit mig an den svåra uppgiften. I min föreläsning har jag valt att skrämmas. Att skaka om lyssnarna så de förstår allvaret. För det är ett stort problem som eskalerar med en oroväckande fart. Jag har pratat med andra som drabbats och historierna är i stort sett desamma. Därför kan jag säga att det som hände mig är det som sker. Det svåra för alla är att se signalerna i början. Det händer inte mig. Jag har läget under kontroll. Är de vanliga försvarsmekanismerna.

Förutom att berätta om det jag kallar resan ner i det svarta hålet använder jag mig av olika bilder för att göra det enklare att förstå. En av dom ska jag berätta om här.

Tänk er att hjärnan är en kabelhärva. Information och tankar rusar genom kablarna. Ofta i en rasande fart och lite kors och tvärs. När vi är stressade kan det bli en smula kaosartat. Det går inte riktigt att få grepp om det som rusar runt. När en kabelhärva blir överhettad händer samma sak som i hjärnan. Det börjar slå gnistor. Till en början inte så många och inte så stora.

För mig tog det sig uttryck i korta minnesbortfall. Plötsligt stod allt still och jag tappade tråden. Hur långa de här bortfallen var har jag ingen uppfattning om. De kan ha varit en sekund eller några minuter. Jag kunde mitt i ett samtal känna att nu har jag varit borta en stund. När hjärnan börjar fungera igen är det svårt att ta upp den tappade tråden. Du har säkert upplevt hur ni kommit in i ett rum och inte har en aning om vad det var ni skulle göra där. Eller får en strålande idé och när ni ska berätta den har glömt bort vad det var. Att stressnivån i kroppen är för hög då behöver jag inte tillägga. Fortsätter vi i samma tempo börjar kablarna brinna av. Du kan för ditt liv inte komma ihåg saker som du tidigare kunnat.

Till slut blir det kortslutning. Många kablar brinner av, andra blir skadade och några förblir hela. När jag ser det så här så passar ordet utbränd in i bilden. Det här är dagen då det är försent. Nu finns ingen chans att gå tillbaka till hur du en gång var. Men kroppen är fantastisk och börjar genast försöka laga ihop kablarna. Det tar naturligtvis en massa kraft och energi. Du hamnar nu i tillståndet total utmattning. När jag nått det här tillståndet rasade jag och sov i princip i sex månader. För några kan den här perioden pågå i flera år. Vissa tar sig inte upp alls under den här tiden. Jag klev upp en stund varje dag. Men att utföra några sysslor var i stort sett omöjligt.

Så småningom börjar kablarna läka ihop. Beroende på skadan tar det längre eller kortare tid. Jag har fortfarande kablar som inte läkt ihop. Vissa kommer aldrig att göra det. Att utmattningssyndrom leder till bestående hjärnskador vet forskare nu. Det passar bra in i den här bilden.

En av kablarna som jag fått att läka ihop är den där siffror fanns. Det här har jag verkligen fått kämpa med. Men jag har varit ihärdig. Att det var nödvändigt förstod jag när jag ständigt bokade biljetter på fel datum eller missade dag och tid för till exempel läkarbesök. Jag skrev upp det ordentligt i min kalender. Ändå var det något som inte klaffade när jag skulle omsätta dom siffrorna till verkligheten.

Många gånger har jag bokat biljetter fel. Jag har kommit till flygplatser och biljetten var bokad dagen innan. En gång hade jag bokat biljett en hel månad fel. Till slut gav jag upp och bad någon annan hjälpa mig. Jag litade inte på att det blev rätt även om jag kollade och dubbelkollade. Mitt försvar var att jag led av bokningsdyslexi.

Att komma ihåg ett tresiffrigt tal under den sekund det tar att läsa det på ett ställe och sen skriva in det på ett annat var helt omöjligt. Jag fick ta siffra för siffra och ändå hände det ibland att jag fick titta en extra gång. Många gånger blev det ändå fel. Det konstiga är att jag oftast kom ihåg koder och födelsedatum. Den informationen finns tydligen i en annan kabel. Telefonnummer och lösenord finns däremot i en kabel som blev halvt skadad.

Hur lagar man det här då? För det första sover man och låter hjärnan jobba själv. För det andra så tränar man. Jag har kämpat på med mina siffror. Vilket har varit så tröttande att jag fått ont i huvudet och sovit efter ett träningspass. Efter fem år har jag kommit så långt att jag kommer ihåg fyrsiffriga tal. Jag kan göra matematiska uträkningar som jag för något år sen inte ens drömde om att kunna göra. För det mesta bokar jag mina biljetter själv. Och det blir rätt!

4 november, 2015

Övar och övar och övar

En av dom övningar som jag rekommenderar är att ”göra ingenting” en stund varje dag. Det är inget jag på något sätt bemästrar. Oftast glömmer jag helt enkelt bort det. Sen har vi också dilemmat med att veta vad ”ingenting” är. Om jag lägger mig på soffan så somnar jag. Då gör jag något. Sover. Sätter jag mig i en fåtölj utan att göra något somnar jag också.

Det som fungerar bäst för mig är att sitta ute på en bänk. Jag passar på att göra det när jag är ute på promenad. Om jag inte glömmer det vill säga. Ibland tycker jag också att jag är för stressad för att hinna. Vad jag ska hem så snabbt och göra vet jag inte. När jag promenerar lyssnar jag alltid på en podcast. Att sätta sig på en bänk och fortsätta lyssna gills inte.

bänk

Alltså måste jag stänga av och sen börja göra ingenting. Att helt tömma hjärnan på tankar är helt omöjligt. I alla fall för mig. Därför är jag nöjd med om jag kan tänka på något annat än jobb eller vad jag ska laga för middag. Det är inte helt enkelt kan jag lova. Idag tog det minst en kvart innan jag hörde att fåglarna kvittrade. Några skulle säkert kalla det här för Mindfulness. Jag väljer att inte göra det. För mig låter det som att det är något man måste lära sig en teknik för. Och då blir det för pretentiöst och så struntar jag i det. Om jag kallar det för att ”göra ingenting” så lurar jag på nåt sätt mig själv.

På dagen tar jag ofta mina promenader på kyrkogården som ligger bara några hundra meter från där vi bor. Den är stor och det går lätt att få till en timmes promenad utan att gå runt den i flera varv. Det finns små skogsdungar som man kan gå igenom och låtsas att man är i den riktiga skogen. Framförallt är det rofyllt. De som bor här är inte så pratsamma om man säger så…

höst

Det här är den fjärde hösten jag bor i Göteborg. Jag har saknat de vackra höstfärgerna och tänkt att det blir nog inte så här. Men se där hade jag fel. I år är det färggrant och vackert. Min hittepåteori är att det är det vanliga höstvädret, regn och storm, som får löven att trilla av innan man hinner uppfatta höstfärgerna. I år har oktober varit i stort sett regnfri. Det kan bero på att jag i början av månaden köpte ny regnoverall till hunden. Om ni gör en insamling kan jag tänka mig att göra det nästa höst igen.

häck

7 oktober, 2015

Föreläsning på Drivhuset

Nu är det inte långt kvar innan firman ska registreras och det är dags att köra igång på allvar. Det har varit en förhållandevis snabb process. Men för att vara mig har det gått väldans långsamt. Det har också gjort att jag legat på gränsen av min förmåga under en ganska lång tid nu. Att skriva på bloggen har därför fått prioriteras bort.

I går höll jag den andra provföreläsningen. Denna gång på drivhuset i Göteborg för blivande företagare. Jag fick jättebra feedback från lyssnarna. Både positiv och förslag på vad som kan bli bättre. Nu ska jag tänka till och göra några anpassningar innan nästa veckas föreläsning.

Det som får både ris och ros är min öppenhet. De flesta tycker att det är bra. Men någon tyckte att jag är för privat och någon annan att det var för ångestladdat och hon hade velat gå ut. Jag tar med mig att jag måste varna om det. Men hur får man folk att gå ut utan att det väcker för stor uppmärksamhet? Var lägger jag en paus så att den som vill kan smita iväg?

Det jag också tar med mig är att jag nu ännu mer förstår vilket viktigt ämne det här är. Det känns verkligen som om jag kan göra nytta. Vilket stärker min känsla att det är det här jag ska göra.

ps…Bilden är tagen efter föreläsning, och bara på en del av gruppen. Det finns många som inte vill vara med på bild. Det var inte heller någon som satt och tittade i telefonen under föreläsningen :) …ds