26 mars, 2019

Vad jobbar du med?

Det är en vanlig fråga. Jag ställer den också. Länge visste jag inte vad jag skulle svara. I början när jag var sjukskriven på heltid och sa det…så kom kommentaren…men du ser ju inte sjuk ut? Vad säger man då? Jo du vet…jag är egentligen bara lat och vill vara hemma och slappa ett tag…så jag säger ett jag är utbränd…smart va?!

När vi flyttade till lägenheten vi bor i nu frågade en av grannarna. Vad gör du? Och då var inte frågan gällande vad jag gjorde precis där och då. Utan underförstått. Vad jobbar du med? Jag gör ingenting blev mitt svar. Kanske inte så genomtänkt och inte helt sant. Men det var lättare att säga det än att förklara. Stämningen blev lite konstig. Det är ju inte varje dag folk stöter på en tvättäkta lyxhustru. Även om Lunden (där vi bor) gränsar till Örgryte.

Jag föreläser är det bästa svaret har jag kommit på. Vilket också är sant. Men inte i den omfattningen att jag skulle kunna kalla det mitt jobb. Det finns flera orsaker till varför jag inte gör det. Men det tar vi en annan gång.

Jag jobbar med mitt eget. Så jag lägger tiden när jag själv vill och kan ta jobbet med mig. Perfekt svar om man vill verka lite mystisk och väcka nyfikenhet. Vilket jag oftast inte vill.

De senaste månaderna har jag skaffat ett perfekt alibi. Möt Viggo. Mitt nya ”jobb”.

Viggo tycker inte om att vara ensam utan behöver någon att hänga med när husse och matte jobbar. Jag behöver en ursäkt till varför jag går hemma hela dagarna. Perfekt match!

Sanningen är den att jag jobbar heltid med att hålla koll på mig själv.

Utveckla strategier för att hålla ihop den här människan som är jag. Vilket är jättefrustrerande. Det är snart 9 år sedan jag kraschade. 9 år!! Och fortfarande måste jag varje dag tänka mig för så jag inte gör för mycket. Dra i bromsen fast det är så mycket jag vill göra. Det jag ”borde” göra har jag slutat med för länge sen.

När jag ska göra något speciellt. Till exempel hålla en föreläsning. Så markerar jag en dag innan och minst två dagar efter i kalendern, där jag inte ska göra någonting. Om föreläsningen är på kvällen gör jag ett tidsschema som börjar på morgonen. Vilken tid ska jag kliva upp, äta, promenera, duscha, klä mig, kolla så allt är med och gå hemifrån. Allt för att inte utsätta mig för minsta lilla stress och vara på plats i god tid. Om jag gör det så har jag lite marginal för om det inträffar nåt oförutsett. Jag blir inte superstressad om det till exempel blir nåt teknikstrul. Sen kommer två dagar för kroppen och knoppen att komma ner i varv igen.

Så ni hör. Jag är bra på strategier och hålla koll på mig själv. Jag vet mina gränser och jag vet när jag måste säga nej. Oftast.

I lördags gjorde jag flera roliga saker. Jag tränade på gymmet, jag deltog i ett Pokémonevent (ja…det finns fortfarande) och jag såg en konsert med Eric Gadd på trädgårn. Massa kul. Massa energi. Men trots det saker som det måste kompenseras för med återhämtning. Särskilt som veckan innan innehållit aktiviteter som krävt att hjärnan fått jobba lite mer än vanligt.

När jag i söndags fick frågan om jag ville följa med på en dagsutflykt till Tjörn så sa hela min kropp att NEJ! det vill du inte. Men jag kände mig så förfärligt tråkig att tacka nej, så jag gav mig själv en ursäkt. Jag skulle gå på loppis. En promenad ner till Gamlestan med kameran och besöka två loppisar kändes som en lagom plan för dagen.

Det tog emot som sjutton innan jag kom iväg. Jag satt i soffan och hittade på en massa saker som jag bara måste ”kolla upp” på datorn innan jag gick. Här borde jag känna mig själv så bra att jag skulle ha lagt mig ner på soffan och dragit en filt över mig. Men solen sken och jag kände mig tråkig. Så jag tog ett djupt andetag, stoppade ner kameran i ryggsäcken och gav mig iväg.

Jag började gå utan större entusiasm. Vid första bästa hållplats hoppade jag på vagnen istället. Vilken ursäkten var har jag glömt. Jag besökte dom två loppisarna. Såg säkert ut som att jag gick och spanade efter fynd. Men var egentligen helt frånvarande. Men nu hade jag i alla fall gjort något. Så nu kunde jag ta vagnen hem med gott samvete.

När vagnen kom så stod jag vid dörren och väntade på att folk skulle kliva av. Det vara bara det att sen glömde jag att kliva på. Jag bara stod kvar och såg hur dörrarna stängdes och vagnen gick…

26 september, 2017

Naturen läker

Hur ofta får inte vi utmattade höra det? Problemet för mig är att jag släpat mig ut mer eller mindre frivilligt. Den inre stressen som jag fortfarande dras med gör att det känts som bortkastad tid. Min hund ska ha en stor eloge för att han fått ut mig, på en promenad varje dag. Men inte har det känts särskilt läkande. ”Att göra ingenting” ägnar jag mig alltid åt utomhus. Det har hjälpt till att åtminstone dra ner stressnivån några snäpp.

Jag har verkligen försökt att känna naturens läkande effekt. Och visst har jag sett att det varit vackert, kunnat sitta och njuta av solen på näsan en stund eller, när regnet stått som spön i backen, tänkt…skönt…nu slipper jag tvätta håret. Men längre än så har jag inte kommit.

För en månad sedan skedde en stor förändring. Under någon vecka var stress- och ångestpåslaget nästan ohanterligt. Jag visste precis vad det berodde på och planerade mina dagar därefter. Ändå ville det inte riktigt släppa. Det kan ha varit höstluften som gjorde det. Plötsligt kände jag att för varje andetag jag tog så blev jag lugnare. Förundrad och nyfiken gick jag längre och längre promenader och njöt av varje steg.

På en och en halv timme, med kollektivtrafik, tar jag mig ut till skärgården. Ändå har jag inte gjort det på hela sommaren. En morgon, när jag kände att nu ska denna stress blåsas ur för gott, packade jag matsäck och åkte ut till Brännö. Jag var lite nyfiken på om det var någon dans på bryggan. Det var det inte. Men det fanns en perfekt plats att äta min medhavda matsäck på. Den milda vinden från havet var verkligen som balsam för själen. Lite uppiggande var det också när två män nakenbadade i min ögonvrå.

I ungdomens dagar tillbringade jag alla helger i skidbacken. På näsan satt så klart dom obligatoriska skidglasögonen med spegelglas. Det gick att nonchalant luta sig mot stavarna och se ut som att blicken var riktad på en obestämbar punkt i fjärran. I själva verket var den ihärdigt stirrande på den pojke som just för tillfället var extra intressant. Nu hade jag inga sådana glasögon med mig.

Fjällen har alltid varit mitt element. På toppen av en skidbacke, med fri sikt långt bort i fjärran, har jag känt hur energin fyllts på. Fjäll finns det väldigt lite av på västkusten. Jag har därför, sedan jag flyttade hit, försökt att få samma känsla från havet. Och äntligen har det skett. Det kommer inte att behövas nakenbadande herrar varje gång. Det var bara som en extra bonus.

15 september, 2017

Stressa inte upp dig över saker du inte kan påverka

Jag brukar påpeka för andra att det är onödigt att stressa upp sig över saker du inte kan påverka. Det är en onödig stress som tar en massa energi. Jag brukar vara duktig på det här. Tänker när jag står i ”fel kö” att nu kan jag träna på att inte stressa upp mig. Hamnar jag i bilkö så kopplar jag av en stund och lyssnar på radio eller ägnar mig åt att tänka på nåt trevligt.

Den senaste tiden har jag dragits med en grundstress och rastlöshet. Jag tycker att jag lyckats handskas med det riktigt bra. Medicinen brukar varit att jobba lite mindre och vistas mer utomhus. Den här veckan gick det helt åt skogen med det. På veckoplaneringen stod det att jag skulle bestämma mig för vilken mjukvara jag ska använda för mina webbkurser (det ska jag berätta om vid ett annat tillfälle). Och spela in en film på mig själv så jag ser hur jag ser ut när jag föreläser.

Jag började med att leta efter ett program som är en plattform för webbkurser och inte kostar en halv förmögenhet varje månad. Vilket låter betydligt lättare än vad det var. Efter många timmar hade jag i alla fall bestämt mig och installerat. Det här gjorde att stressnivån slog nya rekord. Och jag borde ha tagit det lugnt resten av veckan. Men det var ju det här med filminspelningen också…

Vilket inte heller var så lätt, och gick så snabbt, som jag trodde innan. Eftersom jag måste stå en bit ifrån telefonen så tog den inte upp ljudet så bra.

Den här gången slet jag inte mitt hår av frustration, utan åkte lugnt och stilla och köpte en mikrofon. Mycket duktigt med tanke på stressen i kroppen. Glad i hågen påbörjade jag min inspelning igen. Och det låter skit! Jag har provat den i flera telefoner och datorer. Det låter lika illa i alla. Så nu måste jag åka tillbaka till affären och försöka få byta den. Men det skjuter jag glatt upp till nästa vecka.

I stället ska jag packa matsäck, åka ut till någon av öarna och blåsa ur skallen. Men först ska jag bara…